Jag har blivit anklagad för att ge mig på psykiskt sjuka människor och för att sympatisera med scientologin. Vi är på farliga vägar om vi automatiskt tabubelägger kritik från vissa håll och snällt härmar USA. Vad ska vi säga till vårt försvar om det visar sig att de tabubelagda hade poänger? Att vi inte kunde ta vårt ansvar eftersom vi var så gräsligt rädda för att bli kallade scientologer? skriver Nathan Shachar i en replik.
Det finns två standardsätt att parera kritik mot rådande psykiatriska behandlingsmodeller: att brännmärka kritikern som scientolog, eller att tolka kritiken som ett angrepp mot de behandlade. Se till exempel Lina Sjöbergs inlägg här på SVT Debatt. Det sistnämnda är ungefär lika snillrikt som att tolka kritik mot SL som ett förtäckt angrepp på busspassagerare.
Det mest förargelseväckande i min krönika om psykiatriska avarter (DN 2.1) var något som inte stod där: Att antidepressiva medel av SSRI-typen skulle vara verkningslösa. Irving Kirschs forskning, som tumlat om branschen, visar tvärtom att SSRI är effektiva. Det sensationella är att konkurrerande behandlingar, bland dem SSRE – motsatsen till SSRI – är lika effektiva.
Idén om psykiska sjukdomar som ett resultat av ”kemisk obalans i hjärnan” kom från USA. Det gjorde också greppet att peka ut kritiker som scientologer. Scientologin – också en USA-import – är skoningslös när någon kommer dess intressen för nära. Men den har alls inget emot att ligga i permanent krig med psykiatrin. När alla vilsna, ensamma och trassliga liv fått en diagnos och ett piller så viker underlaget för dianetiken; scientologernas egen själskur. Scientologin är ju, liksom läkemedelsindustrin, big business, och mainstream-psykiatrin håller på att radera ut dess rekryteringsbas.
Scientologerna spenderar miljoner på att dammsuga branschen efter skumrask och galenskaper. Men om allt de basunerar ut automatiskt blir tabu, så blir psykiatrin immun mot kritik. Scientologin har blivit medicineringslobbyns alibi.
Efter Hannes Råstams och Dan Josefssons storartade böcker har det blivit rätt tyst från de återvunna minnenas läger. Men intill nyligen behandlades den vidskepelsen med vördnad i våra medier. Vissa reportrar var heltidspropagandister för Säter-psykiatrin. Kritiker utmålades som ombud för pedofiler och satanister. Den dystra sanningen är att dårhusuppträdet på Säter inte skulle ha demaskerats utan Thomas Quick. Han var hästkuren som gjorde susen när vårt intellektuella immunförsvar kollapsat.
Vi är på lika farliga vägar när det gäller den kemiska obalansens psykiatri. Det troliga är väl att vi, som vanligt, får vänta tills USA tillfrisknar och sedan snällt följer efter. Men betänk då detta: 1987 var antalet barn i USA med ”mental disability”, barn som erkänts som psykiskt störda av försäkringskassorna, 16 200. Efter tjugo år av det som presenterats som psykiatrins guldålder, med underbart effektiva mediciner, hade antalet mentalt störda barn – håll i er – vuxit till 561.569 (Robert Whitaker, Anatomy of an Epidemic). En trettiofemfaldig ökning.
Återigen är vi på väg åt ett galet håll, i rasande fart. En dag kommer vi att fråga oss hur det kunde ske, trots växande indicier mot teorin om kemisk obalans; hur medier, myndigheter och experter agerade bakgrundskör till krassa intressen i stället för att bekämpa vidunder som EOBD, en diagnos som banar väg för medicinering av mycket små barn.
Vad skall vi säga när vi vaknar upp ur ruset? Att vi inte kunde ta vårt ansvar, eftersom vi var så gräsligt rädda för att bli kallade scientologer?