Har du hört nån snacka om ”personligt varumärke” det senaste? Jag anar att risken är stor att du har det, det verkar vara lite hett just nu.

Tidigare har jag mest förknippat uttrycket med personer som till exempel jobbar inom media, som är chefer eller som på annat sätt är ett ”ansikte utåt”.

Men något har förändrats.

Stressen har ökat, pressen höjts och nu gäller detta plötsligt alla, även dig. Nästan ingen går fri.

Det räcker att du har en Facebooksida, är med på nån dejtingsajt, har ett Instagram- eller Twitterkonto för att du ska behöva vårda ditt ”brand”.

Det handlar ungefär om att sälja sig själv som en vara, alltid vara på tå, aldrig slappna av, alltid prestera och ständigt tänka ut sitt nästa strategiskt smarta drag för att fängsla och intressera din ”publik”.

Dessutom måste du ständigt förnya dig, komma upp med fräscht material, för annars tröttnar folk fort som fasen och vänder dig iskallt ryggen.

Ungefär detta berättade en expert på området för mig här om veckan, på fullaste allvar, och fasen vad det fick mig att må kass.

All den här infon kombinerat med min vanliga osäkerhet och mitt ständiga jämförande blev liksom bara för mycket.

På tunnelbanan hem fick jag kämpa med tårarna. I mitt huvud stockades och travades kraven på varann i stora högar. ”Fasen också, jag duger inte, det är ju tydligt, jag måste bli mer driven, bli smartare, verka allmänt fräckare, visa mig mer, prestera mer...!” och (såklart) som ett brev på posten ramlade dom gamla vanliga tankarna in: ”Jag är för tjock, för ful, för gammal och inte minst för korkad.”

Vi hetsar varann att visa upp bäst mat, bäst kropp, trendigast prylar, snyggaste inredningen och flest likes... Samtidigt som det gäller det att vara snygg, sticka ut, ligga i framkant, komma med nytt, och så vidare.

Hela vår tillvaro verkar ha hamnat i en klibbig marinad av allt det här läskiga där det mer handlar om hur vi framstår inför alla andra än om verklighet.

Det känns som om det inte längre bara är ”se mig, älska mig, bekräfta mig” som är mantrat, utan snarare ”jag är bättre än du, passa dig, annars tar jag din plats” som är devisen.

Jag satt där med en klump i magen och kaos i huvudet.

Sen kom förnuftet ikapp:

Nej, nu får det fasen räcka! Jag kände att här går fasen min gräns. Det är nog nu.

För om jag börjar marknadsföra mig själv på det här sättet så är det som att skriva under på att jag accepterar en kall, cynisk, beräknande värld, där vi ständigt dömer, bedömer och prissätter varann.

Det låter som elitism, och framförallt låter det fruktansvärt ängsligt. Det hela verkar egentligen handla om en stor rädsla, den där gamla vanligt att inte duga, och det är så himla lätt att genomskåda alltihop.

Var finns det rum för vänlighet, solidaritet, tillåtande och överseende? Och var finns det plats för sjuka, handikappade, gamla, ja, alla som inte kan sälja in sig själva och ständigt prestera? Är medmänsklighet otrendigt?

Sen tänker jag på om det är så som de flesta tror, att vi just nu lever är vårt enda liv och sen är det slut, är det då detta vi vill ägna oss åt? Är det så här vi vill prioritera?

Jag vill ha en tillvaro där jag trivs, där jag känner mig sedd och älskad utan att behöva ha ett medvetet ”personligt varumärke”, jag vill inte behöva pressa mig så hårt att jag  ”går in i väggen” eller bli deprimerad (igen) i min jakt på att vara tillräcklig.

Om det inte räcker med att göra sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar så vill iallafall inte jag vara med längre. Alla måste få ha rätt att känna sig nöjda och tillräckliga precis så som dom är, med sin personlighet, sin förmåga och sin kropp, eller hur?

Så nu släpper jag ångesten (enligt mindfulnessens ”SOAS-metod”) och peppar mig själv med min egen gamla devis: hellre lycklig än lyckad. Fast fasen, vad svårt det är.