Jag har syskon. Två systrar och två bröder.

Min man däremot är ensambarn. Han säger att han saknar syskon. Att det hade varit kul, och nyttigt, att ha syskon när han var barn. Helst en storebror.

Och berättar om saknaden efter den djupa gemenskap som vuxna syskon skulle ha inneburit. Och visst har min man kanske en poäng.

Att ha växt i samma familj skapar förstås en stark anknytning, och vanligast är att vår relation till våra syskon är den längsta som vi har i våra liv.

Ibland så länge som 80 till 90 år! Föräldrar dör med något sorgligt undantag före oss själva, och partner och barn kommer ju in senare i livet.

Men jag tycker att han idealiserar. Som är så lätt att göra förstås utan egen erfarenhet av hur undanskuffad man kan känna sig av en präktig storasyster, eller av självupptagna och bortskämda småsyskon.

Och hur sådana erfarenheter kan värka i en fortfarande som vuxen. Dessutom, vänrelationer som man tröttnar på finns ganska enkla och tillåtna knep för att avsluta.

Men ett syskon som man tycker är trist och hopplöst blir man aldrig helt av med.

Att bryta kontakten är för många ett socialt tabu. Istället håller man god min i ett påfrestande socialt spel. Och träffas trots att man är väldigt olika, i åsikter, i livsstil, och som personer.

Nu ska sägas att den psykologiska forskningen om vuxna syskonrelationer tveklöst har funnit att de flesta syskon trivs ihop, och har stort stöd av varandra i vuxenlivet.

De som har en tät och varm relation till ett syskon känner sig mindre ensamma. Även om de faktiskt lever ensamma. Och de har färre symtom på psykisk ohälsa. Men bilden är splittrad.

Det finns vuxna syskon emellan både en djup gemenskap och en stark rivalitet.

Det senare visar sig ofta handla om att ha känt sig förfördelat som barn, och inte ha fått samma möjligheter. Detta återspeglar sig också i våra myter och i vår populärkultur.

Bibelns Kain och Abel är ett exempel, ett annat är Francis Ford Coppolas dramatiska berättelse om bröders uppgörelser i filmen Gudfadern.

Platsen i syskonskaran har stor betydelse. Till exempel har en storasyster eller en storebror ofta haft en konkurrensfördel.

Svenska studier har funnit att kvinnliga kommunpolitiker i oproportionerlig omfattning är storasystrar eller ensambarn, och att den förra alliansregeringen var full av storasyskon.

Nu kan man som äldsta syskon förstås vända på detta, och påpeka att det har varit tufft med alla förväntningar.

Men enligt syskonforskningen tycks det ända vara ett faktum att barn som växer upp i samma hem får olika förutsättningar. En nackdel med många syskon är också konkurrensen om föräldrarnas tid, och att fler ska dela på de pengar som föräldrarna drar in.

Det är dags att vi är öppnare med att syskonrelationer ibland kan vara bland det bästa och nästan det viktigaste som vi har.

Men att de kan rymma en hel del konflikter och problem, och till och med olust och främlingskap.

Idealiserade föreställningar om hur det ska vara syskon emellan blir lätt till en norm som för många är tung att försöka motsvara. Det är dags att vi allt mer uppmärksammar hur komplexa relationerna mellan syskon kan vara.

Så, låt oss börja tala mer ärligt och sakligt om hur knepigt vi har det med våra syskon ibland.

Det är inte konstigt. Vi är inte ensamma i det.

Det hör till livets villkor!