I år delar Svenska Akademien som bekant inte ut något Nobelpris i litteratur. Det tycker jag är ett riktigt beslut, men jag hoppas däremot att det kommer att delas ut ett nästa år.
Till dess tror jag att den Nya Akademins pris till den fransk-karibiska författaren Maryse Condé kan fylla ett tomrum.
Själv blev jag hur som helst glad när Alexandra Pascalidou kom med idén om en ny akademi och ett nytt litteraturpris, just i år. Det var lagom uppkäftigt och ett utmärkt sätt att prestigelöst förändra ett problem till en fest.
Men många frågor har inställt sig under den här hösten. Framförallt undrar jag varför initiativet har bemötts med sådan överlägsenhet här i Sverige?
Jag som stöder den Nya Akademin har fått såväl mejl som telefonsamtal från bland annat CNN, från Kina, Japan, Tyskland och Slovakien. Initiativet har uppmärksammats internationellt och intresset för priset är stort. Utomlands.
Kritiken som har förts fram i Sverige andas elitism – och min motfråga till de som ifrågasätter det här priset är, oavsett deras argument: är det inte bra med ett pris vars syfte helt enkelt är att locka till läsning?
”Någon av er kan få Nobelpriset!” Så brukar jag på fullaste allvar säga till eleverna i Rinkeby i samband med att vi varje hösttermin läser det årets pristagare.
I sina tonår var Alexandra Pascalidou för övrigt själv en av Rinkebyskolans elever, den första bok hon medverkade i var Rinkeby mitt i världen, som utkom 1986.
Och ända sedan kulturvetaren Elly Berg 1988 kom med idén att göra ett häfte till Naguib Mahfouz har nämligen barn och ungdomar i Rinkeby arbetat med Nobelpriset genom att skriva och teckna, inspirerade av pristagarens verk.
Resultatet översätter vi till litteraturpristagarens modersmål och under de år vi arbetat har vi fått träffa de flesta av litteraturpristagarna för att personligen överlämna vårt häfte.
Den Nya Akademin litteraturpris har gett möjligheten att öppna dörrar till litteraturen även 2018. Kan inte det vara nog?
Jag brukar få frågan: ”varför just Rinkeby?” Jag anar att de som frågar ofta väntar sig ett känslomässigt svar, men mitt svar är kort och konkret:
”Rinkeby är en internationell stadsdel och Nobelpriset är ett internationellt litteraturpris. Många av litteraturpristagarna är flerspråkiga och flera har skrivit viktiga verk i exil.”
De fyra nominerade som tidigare i höst röstades fram som finalister är alla väldigt bra författare – som förtjänar att bli lästa.
Personligen ser jag fram emot att läsa Maryse Condé tillsammans med de unga i Rinkeby. För det är, återigen, läsningen det handlar om, inte prestige, uppmärksamhet eller namnkunnighet.
Litteraturen existerar inte i ljuset av Nobelpriset, priset existerar i ljuset av litteraturen i stort. Det gör också Den nya akademiens litteraturpris. Det är det vad de här priserna har gemensamt; det och den läslust som tillkännagivandet brukar leda till.
Fotnot. I spåren av Svenska Akademins kris och det inställda Nobelpriset i litteratur tog 117 svenska kulturpersonligheter initiativ till en tillfällig akademi och ett ”alternativt Nobelpris”. Resultatet är den Nya Akademins litteraturpris, där svenska bibliotekarier nominerat 47 författare – och allmänheten sedan fått rösta fram sina fyra favoriter. Vinnaren utses sedan av en professionell jury bestående av fyra etablerade namn inom bokbranschen.
