TERRORDÅDEN I NORGE I samma stund som attacken på ungdomar i sommarkvällen inleds fredagen den 22 juli, fullkomligt eskalerar nyhetsflöden i flera sociala mediekanaler. Det vardagliga flödet fylls av rop på hjälp. På andra sidan tas deras meddelanden emot av initialt paralyserade människor som ändå i efterhand tycks ha agerat oerhört fort. De sociala mediernas roll i mänskliga kriser har för första gången på riktigt prövats i Norden, skriver Michael Krona.
Aftonbladets Fredrik Virtanen skriver i sin krönika den 25/7 att ”Det karriärskåta Twitter handlar om att visa upp sig själv för en okänd allmänhet. Att visa sina bästa sidor. (…) Tweetsen om denna fruktansvärda händelse – innan den ens visade sig vara fruktansvärd – visade det obönhörligt tydligt. Det är inte empati, det är narcissism”.
Det anmärkningsvärda i resonemanget är inte uppfattningen om att Twitter kan fungera narcissistiskt, vilket det mycket väl kan göra. Vad som däremot är uppseendeväckande är att uppfattningen vänder sig emot att det skulle kunna finnas en äkthet i det som utspelade sig i de sociala medierna i anslutning till Oslo-attentaten.
I samma stund som attacken på ungdomar i sommarkvällen inleds fredagen den 22 juli, fullkomligt eskalerar nyhetsflöden i flera sociala mediekanaler. Det vardagliga flödet fylls av rop på hjälp, vansinnesbeskrivningar av en händelse som ännu inte nått de traditionella nyhetsmediernas kanaler. 13-åriga pojkar och flickor twittrar desperat från ön när de gömmer sig från den vandrande mördaren. De skriver och ber alla som har möjlighet att kontakta polis och anhöriga. På andra sidan tas deras meddelanden emot av initialt paralyserade människor som ändå i efterhand tycks ha agerat oerhört fort. De sociala mediernas roll i mänskliga kriser har för första gången på riktigt prövats i Norden.
Benedict Anderson skrev i boken Imagined Communities (1983) om en föreställd gemenskap som ett uttryck för imaginära uppfattningar om kollektiv tillhörighet, ofta i relation till nationella förtecken. Med den industriella och framförallt mediala utvecklingen där spridning av texter och nyheter växte fram, skapades nya former av gemenskaper genom en läsande publik.
Konstruktionen av samhörighet expanderar och får helt nya dimensioner i den virtuella världen där just tillhörighet och gemenskap manifesterats under de mest intensiva dygnen i anslutning till tragedin i Norge. Plötsligt blir det föreställda en känslofylld realitet. De konkreta uttrycksformerna syns till exempel i det omedelbara gensvar som mötte nödanropen, den spridning och informationshantering som följde samt den samkörning mellan organisationer och enskilda twittrare som upprättades. De sociala medierna blev ett centralt verktyg i en skärningspunkt mellan människa och samhälle där informationens spridning och vägledning blev de gemensamma referenspunkterna.
På samma sätt som vid händelser vilka utifrån ett svenskt perspektiv kan betraktas som motsvarande känsloanstormningar (tsunamikatastrofen och morden på Olof Palme och Anna Lindh) samlades människor kring den mediala kommunikationen för att finna information och tröst. Tv-mediet utgjorde under flera decennier och gör till viss del fortfarande denna gemensamma punkt, men den samlande dimensionen har via televisionen aldrig på samma sätt kunnat vara av det aktiva eller deltagande slaget. Detta har istället utvecklats genom Internet och sociala medier som skapat handlingsutrymme i svåra stunder och blivit ett verktyg för att agera utifrån den viktigaste av mänskliga egenskaper: empati.
Genom att tillsammans ta ansvar för samhället och för medmänniskor kan enskilda individers små handlingar skapa storverk. För att bevara det öppna samhället är det just i människans mörkaste timme som det allra vackraste ska komma fram. Tragiken i Norge har visat upp båda dessa ansikten. Men det som övervinner är medmänskligheten och empatin för de drabbade i fysisk såväl som virtuell form. För jag vidhåller att mycket av det som frambringades i framförallt Twitter timmarna och dygnet efter attackerna i Oslo, drevs av just empati. Inte av narcissism. Det ägnar vi oss mycket åt ändå.
Gemenskapen må vara föreställd, men högst verklig i en stund som denna.