Som offer som utsatts för våld i nära relationer anser vi att det är en skam och en skymf att se inställningen hos personalgruppen på akutmottagningen på Södersjukhuset. Nästan var tredje anställd tycker att kvinnor som blivit misshandlade av sin partner får skylla sig själva. Ilskan över att sjukvården idag inte har kommit längre med attityder mot våldsoffer är oerhörd. Det skriver Amanda Brihed och Maria Jern från nätverket New Renaissance.

Som offer som utsatts för våld i nära relationer anser vi att det är en skam och en skymf att se inställningen hos personalgruppen på akutmottagningen på Södersjukhuset, SÖS, som framkommer under morgonens samtliga nyhetsutsändningar. Enligt nyheterna anser 30% av de första och ofta enda som kommer i kontakt med offer för könsrelaterat våld, i en enkät, att det är offrets eget fel.

Var tionde svarande anser att det är inte vårdens sak att utreda var och hur skadorna uppkommit. 217 personer har svarat på enkäten, vilket lär vara en stor del av de anställda på aktuell mottagning. Detta kan dock aldrig och ska aldrig vara offrets fel.

Varje år mördas 15-20 personer som resultat av våld i nära relationer. Hur situationen sedan ser ut för personer som utsätts för sexuellt våld, våld i samkönade relationer eller liknande vågar vi inte ens föreställa oss.

Vilka andra faktorer påverkar huruvida en patient i kris får kompetent vård och ett värdigt mottagande? Cirka hälften av de som drabbats av våld i nära relationer hade tidigare sökt vård i den öppna vården för skador de fått av tidigare misshandelsfall. Dem hade vården kunnat fånga upp där och då. Dem hade vården kunnat erbjuda hjälp. Dem hade vården kunnat rädda.

Vi har haft relativ tur i detta lotteri som det syns vara och vi har ofta, om än inte alltid, mött bra personal med professionell inställning och med empati. Vi lever idag. Många av våra medsystrar gör inte det. Av sorg över förlusten efter alltför många som fallit offer för detta ofattbara, känns det hela så mycket större.

Ilskan över att sjukvården idag inte har kommit längre med attityder mot våldsoffer är oerhörd. Till ansvarig minister vill vi ställa frågan: Vad tänker du göra åt detta? Till ansvariga politiker i våra landsting och regioner ställer vi samma fråga.