Jag är öppet bisexuell och borde alltså känna mig hemma i HBTQ-världen. Men den som inte uppfyller queer-rörelsens kriterier blir hånad och utstött. Medan jag möts med respekt från raggare och hårdrockare, får jag i HBTQ-kretsar ofta höra att mina kläder är fula och att jag borde sticka därifrån, skriver hårdrockaren Joel Jonsson.
Jag är född och uppvuxen i en liten by norra Hälsingland där alla känner alla. När jag var runt tolv upptäckte jag – genom min mammas gamla kassettband – hårdrocksmusiken och alla dess genrer, och blev helt fast av det. Musik har alltid varit ett av mina största intressen, och de flesta i min bekantskapskrets är också de personer med stort musikintresse.
När jag var 21 år studerade jag på en folkhögskola i Värmland och hade tankar på att komma ut ur garderoben som bisexuell. Men, en kväll när jag var på väg hem från det lokala värdshuset, blev jag en kväll påhoppad och misshandlad av två nynazister. En av de få saker jag minns av misshandeln är att de skrek ”bögjävel” upprepade gånger, samtidigt som de sparkade mot mitt huvud.
Genom andra som varit på värdshuset fick jag senare reda på att de hade stört sig på hur jag såg ut (jag var klädd i tajt läderjacka och läderbyxor) och att de hade sett mig krama en mörkhyad kille. Jag valde då att gå tillbaka in i garderoben som jag just hade börjat öppna lite, och stängde dörren ordentligt efter mig.
Händelsen tog flera år att bearbeta och jag smög med min sexuella läggning i många år efter det – först vid 27 års ålder hade jag samlat modet att komma ut. Att det tog så lång tid berodde dels på dåligt självförtroende, men också rädsla för hat och utfrysning. Vad skulle till exempel mina hårdrockskompisar tycka, säga och agera?
Mycket av den rädslan visade sig dock vara helt obefogad. Att så många hårdrockare är öppensinnade hade jag aldrig kunnat föreställa mig – de respekterar mig för den jag är, även om jag ibland spanar in killar. Jag har även mötts av full förståelse och acceptans från raggare, en grupp som ofta har rykte om sig att vara väldigt homofobiska.
Däremot har jag aldrig känt mig välkommen i HBTQ-rörelsen.
Faktum är att de flesta av mina homosexuella bekanta – både killar och tjejer – tycker att många inom HBTQ-rörelsen är trångsynta och fördomsfulla. Ofta menar de dessutom att man som HBTQ-person måste vara på ett speciellt sätt. Jag tycker själv att många i den världen, speciellt många yngre, är väldigt lättkränkta och lättstötta. Om någon till exempel inte har koll på alla olika ord eller begrepp som ”queer” eller ”inter”, så skriker de direkt att de har blivit kränkta och diskriminerade.
Många ”trendkänsliga” HBTQ-personer hyser ett stor förakt mot det så kallat vanliga, och visar även ibland upp rent totalitära drag – ”håller du inte med oss är du emot oss!”. Många av dem är inte bättre än de värsta homofoberna. Detta gäller såklart inte alla. Men varje person som beter sig så är en person för mycket.
Jag känner till exempel en lesbisk kvinna vars bästa vän är en heterosexuell vit man. Av någon anledning retar hennes val av vän gallfeber på flera av hennes så kallade medsystrar – enligt dem hade hon lika gärna kunnat vara bästis med satan. En annan tjej jag känner hade förr levt i flera samkönade relationer, men blev sedan kär och ihop med en kille och då fick då höra att hon ”svikit saken”.
Flera andra bekanta har blivit utskällda av vad jag kallar HBTQI-fascister. Problemet var då att de inte öppet skyltade med sin läggning, utan ville hålla det enbart för de närmsta.
När jag själv förr i tiden inte var helt öppen med min läggning fick jag höra av olika HBTQ-personer att jag var feg, ynklig och patetisk som inte berättade för alla. Jag antar att de personerna aldrig har bott i ett väldigt litet samhälle där alla känner alla. Det är nämligen inte det allra lättaste stället att komma ut på. Och om man inte ens får acceptans eller respekt inom ”la familia” – var ska man vända sig då? Gå in i den där jävla garderoben igen?
Många verkar dessutom tycka att om man ”bara” är bisexuell så är man lite fejk. Tydligen måste man välja sida. Bisexuella tillhör en av de minst synliga grupperna inom HBTQ-världen och betraktas ofta – både av heterosexuella och homosexuella – som obeslutsamma smygbögar och smygflator som bara inte vågar ta steget fullt ut. Att det finns människor som faktiskt känner sexuell attraktion till både män och kvinnor är tydligen svårt att ta in.
Numera är jag öppen med min sexuella läggning och borde med det egentligen räkna mig som en HBTQ-person. Problemet är att jag aldrig har känt mig hemma i den så kallade gay-världen, och har inget som helst intresse av att schlager, att gå på gay-klubbar eller ”stå på barrikaderna”.
Jag brukar oftast snarare tas för en heterosexuell homofob av folk som ser mig för första gången i mitt långa hår, tatueringar och hårdrocksklädsel. Och att jag inte har något intresse av gayklubbar beror bland annat på att de få gånger jag har varit på gayklubb eller liknande ställen har jag fått både ilskna blickar och nedvärderande kommentarer om att mina kläder är fula, att jag har gått fel, inte hör hemma där och borde sticka därifrån.
Nåja, det är ändå lite småkul – på ett ironiskt och tragiskt sätt – att personer ser sig själva som offer för homofobi, samtidigt som de beter sig nedvärderande mot personer de inte tycker passar in i deras mall.
Att ägna fem minuter åt att prata med en person som visar sig vara HBTQI-fascist kan ofta leda till mer hat än vad 30 000 hårdrockare kan åstadkomma under en hel festivalhelg. Det enda den attityden leder till är skapandet av fler homofober, och fler människor som inte vågar komma ut ur garderoben – utan istället låser garderobsdörren inifrån och kastar bort nyckeln.