Debattinlägg

Som samkönat par var en surrogatmamma vår bästa chans att få barn

Publicerad

Apropå kvällens Debatt om surrogatmödraskap:

SURROGATMÖDRASKAP Att utmåla alla indiska surrogatmödrar som utnyttjade offer är patetiskt och fördomsfullt. Surrogatmödraskap kan vara en process med enbart vinnare och är för somliga barnlösa enda chansen att få ett efterlängtat barn, skriver en pappa till surrogatbarn födda i Indien.

Världen hade varit en bättre plats idag om mina barn aldrig hade fötts. Det verkar i alla fall journalisten Kajsa Ekis Ekman anse. De är nämligen resultatet av en surrogatprocess och – vad värre är – den har ägt rum i Indien. Hon kallar surrogatmödraskap för prostitution, tycker att kvinnorna ses som redskap snarare än människor samt att detta kommer av mäns förmodade rätt till barn.

Hon utnyttjar den indiska surrogatmamman som skräckexempel för att legitimera sin negativa inställning till fenomenet i stort. Hon är inte den första. På senare tid har den indiska surrogatmammans exploatering och pratet om nykolonialism florerat i media och folk har suckat instämmande. Vi som med en indisk surrogatmammas hjälp äntligen kunnat bilda familj har indirekt utmålats som cyniska utnyttjare av fattiga.

Men Ekis Ekman går alltså steget längre och likställer oss med brottslingar (läs sexköpare). Varje gång den indiska kvinnan har lyfts fram i media har debattörerna föga förvånande sett till att välja ut och citera de värsta exemplen. Säkerligen förekommer dessa öden, men som vanligt är verkligheten betydligt mer komplex. Detta gäller inte minst i ett land med nästan en och en halv miljard invånare, tillika världens största demokrati.

Vår erfarenhet är därför en annan. Jag och min man hade funderat på att skaffa barn i flera år innan vi åkte till Indien. Då adoption för oss samkönade par i praktiken visat sig vara omöjliga sökte vi andra vägar. Vi tyckte att surrogatmödraskap kunde vara ett alternativ. Från början var vi så okunniga att vi trodde man kunde göra det i Sverige. Efter en del efterforskningar insåg vi att det fanns väldigt få platser på jorden där detta skulle vara möjligt för samkönade par.

Vi valde att vända oss till en seriös klinik i en storstad, Bombay, och ville säkerställa att alla skulle vara vinnare i vår process. Kliniken vänder sig i första hand till indiska infertila par och de potentiella surrogatmödrarna screenas noggrant. Om det känns påtvingat eller de inte har den hälsostatus som krävs tillåts de inte genomgå processen. De måste ha egna barn. De flesta är från den växande medelklassen och gör det på intet sätt ”för att överleva”. Vanligt är att kosta på sig en längre utbildning för sina egna barn eller att köpa ett större hus åt familjen. Under graviditeten erbjuds de möjligheten att delvis bo i ett särskilt hem, bl.a. för att graviditeten ska följas noggrant. Det är på intet sätt fråga om något tvång. En kvinna på vår klinik sa att surrogatmammorna gärna bor i huset för att det är skönt att komma ifrån vardagssysslorna lite. Där finns också socialarbetare som följer kvinnorna före, under och efter graviditeten, samt förstås läkare vid behov.

Vi hade en dialog med kliniken angående äggdonator och surrogatmamma, bland annat antal barn de hade sedan tidigare, deras utbildningsnivå med mera, så att de kunde gör ett informerat val. Vi betalade också försäkringar för surrogatmamman, i fall något skulle gå snett. Vi träffades både före och efter graviditeten. Hon var glad och mådde bra. Under hela graviditeten fick vi kontinuerliga rapporter kring hur hon mådde samt även foton.

Att det förekommer exploatering i Indien är självklart, precis som i alla länder, men att per definition fastlägga att indiska surrogatmammor är utnyttjade offer som inte har något egentligt val, är en befängd fördom. Inte bara mot kvinnorna i fråga, men också mot ett helt land, som är betydligt mer mångfacetterat än vad många tror.

Kajsa Ekis Ekman utgår från att en normal kvinna i alla enskilda fall anknyter så starkt till barnet hon bär och föder att hon – alltid – har svårt att lämna det ifrån sig. Detta är en av de största myterna med surrogatmödraskapet. Studier från USA visar att en absolut majoritet av surrogatmödrarna inte led några som helst psykologiska men av sin upplevelse. Uppföljande studier gjordes flera år efteråt, med samma resultat. Kvinnorna hade ställt in sig redan från början på att de bar någon annans barn och att deras gemenskap med fostret/barnet var tidsbegränsad.  Det är en enorm skillnad mot en konventionell graviditet. Även om de flesta kvinnor inte skulle klara av att bli surrogatmödrar kan man inte dra slutsatsen att det inte är många som kan det, vilket borde respekteras. Återigen är världen mer komplex än vad Ekis Ekman vill få den till i sina teorier.

Att kalla surrogatmödraskap för prostitution är patetiskt och vittnar om ett medvetet tankefel. De som väljer att för sina egna syften sprida dessa idéer samt ovanstående fördomar om Indien har om inte annat ett stort ansvar för de attityder som våra barn kommer att möta i samhället framöver. Men jag tror att de flesta genomskådar Ekis Ekmans försök att svartmåla surrogatmödraskapet och istället gör en klar åtskillnad mellan en kvinna som säljer sexuella tjänster och en som inte vill ha fler egna barn men som mot betalning hjälper ett annat (barnlöst) par att få barn. När det gäller att mäns ”rätt till barn ” (vem som nu har påstått det?): Hur ser Ekis Ekman på de indiska infertila kvinnorna som vänder sig till de indiska klinikerna för att få hjälp av en surrogatmamma? De är förstås inte vita, patriarkala, koloniala förtryckare, men vad är de?

Kajsa Ekis Ekman är uppenbarligen en feminist som inte är för jämställdhet, åtminstone inte när det gäller föräldraskapet. Hon cementerar bilden av en kvinnlighet som reduceras till Moderskap samt bilden av mannen som en andrahandsförälder. Hon får här säkert medhåll av de kvinnor som vägrar dela halva föräldraledigheten med sina barns pappor. För kvinnor måste enligt Ekis Ekman i alla enskilda fall det biologiska föräldraskapet (även i de fall där kvinnan inte bär sitt genetiska barn) åtföljas av ett socialt föräldraskap, vare sig kvinnan vill eller inte. Detta gäller dock förstås inte män, som mot betalning i lugn och ro kan fortsätta att vara det ena (biologisk far) utan att vara det andra (social far) och kan därmed – utan att bli utpekade som prostituerade eller likställas med redskap – kan hjälpa barnlösa par.

Men i mina ögon är en spermadonator betydligt mer av ett ”redskap” än vad en surrogatmamma är. Det är bara i Ekis Ekmans huvud som surrogatmamman reduceras till en livmoder (kombinationen kvinna och kropp blir för en del feminister per automatik ”offer”). För oss andra är surrogatmamman en människa av kött och blod som kan hantera sin graviditet bra eller dåligt, som äter, som dricker, som sover, som ger närhet utan att för den skull känna behov av livstidsanknytning, samt viktigast av allt: som ger den största gåvan en människa kan ge, nämligen att bidra till att ett efterlängtat liv får se dagens ljus. Allt detta tycker jag är betydligt mer människovärdigt och hedervärt än att enkom donera sin säd.

En tänkvärd slutsats av Ekis Ekmans tes är att en kvinna enligt henne bara ska ha rätten att bestämma över sin kropp när det gäller att släcka ett potentiellt oönskat liv, men inte rätten att bidra till att världen befolkas av ett synnerligen planerat och efterlängtat liv. Så som mina barns.

Skribenten bor i Stockholm och är nu pappaledig med två nio månader gamla bebisar.

Mer debatt om surrogatmödraskap:

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.