På barnavdelningen i den stora klädbutiken i city i Malmö hänger alla färgglada barnkläder tillsammans, snyggt och prydligt sorterade utifrån barnens storlekar.

Nej, jag skojar bara.

Så här ser det ut: I ett av hörnen är det placerat en avdelning med kläder så mörka och dystra att de inte bara suger i sig allt omkringvarande ljus. De suger också all glädje och livslust ur själen.

Det är tydligen pojkavdelningen.

Åt andra hållet det som kallas flickavdelningen. Där är pasteller och prickigt, glitter och Disneyfigurer; där är pyttesmå hotpants och tröjor som visar lilla barnmagen.

Jag är här för att min sexåriga dotter vill ha en grå huvtröja, men att hitta en sådan på flickavdelningen är bara att glömma. En rosa med puffärm hittar jag.

Men nu var det inte en sådan som beställts, så jag smyger över till den mörka sidan. Där! Grå huvtröja.

På lappen hävdas samma storlek som rosa puffärmen. Kan det stämma? Jag jämför, håller dem bredvid varandra. De är inte på långa vägar lika stora.

Nu gäller det att tänka smart. Jag har ett till barn. Han är nästan fyra år yngre. Om jag köper två tröjor till barnen, en på respektive avdelning och i den storlek som är tänkt att passa för en pojke på 2,5 år och en flicka på 6 år – då kan de alltså utan problem använda varandras kläder.

Hans rymliga och utan stretch. Hennes formsydda och snäva. Perfekt!

Om det inte hade varit så outsägligt sorgligt att året är 2015 och vi inte kommit längre än så här.

I landet med genuspedagogik, könsneutrala pronomen och föräldrar som gärna målar lite nagellack på såväl pojk- som flicknaglar när barnen tycker det är fint, är vi ganska duktiga på att så långt det är möjligt låta barn vara just det: barn.

Men de stora klädjättarna tycker tvärtom; flickor ska vara flickor och pojkar ska vara pojkar innan ungarna ens själva lärt sig skillnaden.

I onsdagens Plånboken i Sveriges Radios P1 togs den här frågan om skillnaderna mellan flick- och pojkkläder upp för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Av fem stora klädkedjor väljer majoriteten att göra kläder för flickor betydligt mindre och smalare än pojkkläderna.

Jag vet inte ens vilka ursäkterna är längre, men låt mig gissa: Det handlar om vad föräldrarna efterfrågar, och om mode och om att småflickor hellre vill sitta stilla och pyssla medan pojkarna är busiga och springer så mycket att de behöver rymligare kläder, och vi är tacksamma för de synpunkter och kommentarer vi får och ska ta till oss dem.

Jotack, vi har hört det där nu.

Om man inte vill att ens sexåriga dotter ska ha för små och för tajta kläder, sydda efter former som hon ännu inte har och som inte går att leka i – och det vill inte jag – då finns det två alternativ: köp på flickavdelningen, men två storlekar större, eller köp på pojkavdelningen, i vanliga storleken.

Och så finns det förstås en tredje väg.

Det borde vara helt självklart att små flickor och små pojkar ska kunna växa upp med lika förutsättningar och möjligheter att busa och leka – utan att begränsas av kläderna vi köper åt dem.

Klädkedjorna och deras ägare måste sluta gömma sig bakom tramsiga bortförklaringar utan komma ikapp tiden och skaffa sig en kompass.

Till dess, och det kan dröja – köp inte kläderna.