9 maj i år återinvigdes Sarajevos Vjecnica, det gamla nationalbiblioteket.

Den hade förstörts av serbiska styrkor natten mellan 25-26 augusti 1992 i en riktad attack som ödelade nationalbiblioteket, förstörde en överväldigande del av de böcker, manuskript och publikationer som fanns där. En stor del av Bosniens skrivna historia gick upp i rök den dagen trots hjältemodiga insatser från brandmän och vanliga medborgare att rädda så mycket de kunde.

Detta var också anledningen till att biblioteket skulle förstöras, det som fanns där motsade det som hade predikats av Radovan Karadzic, Biljana Plavsic Ratko Mladic och andra serbiska politiker och ledare, nämligen att Bosnien som stat kunde inte överleva och att det gick inte för serber att leva ihop med bosniaker och kroater. I biblioteket fanns beviset för att de hade fel.

Biblioteket innehöll bevis för en heterogen bosnisk kultur som hade formats av de som hade bosatt sig landet under århundraden och som motbevisade de som vill ha en mur mellan kristendomen, islam, judedomen, mellan folk.  Bosnier hade visat att det gick.

Men lika mycket som folk runt om i världen beundrade och förundrades över Bosnien Hercegovina, lika mycket sågs det som ett hot för de som längtade efter och krävde etnisk eller religiös enhet. Personer som Radovan Karadzic.

För att kunna skapa ett nytt ”bättre” etniskt renare samhälle måste spåren av den gamla raderas bort och nationalbiblioteket var bara ett exempel på det där ”andra” ”främmande” och ”farliga”som måste bort.

Religiösa objekt jämnades med marken och alla spår som talade om ett heterogen, pluralistisk, inkluderande kultur, en kultur som hade vuxit fram under flera hundra år, var nu borta.

För att få ett bättre, etniskt renare Storserbien, var det självklart att även människorna skulle bort, och det är detta som ofta förbises när man pratar om folkmordet i Srebrenica. 

Det är alltid vanskligt att skriva om Srebrenica eftersom tyngden, sorgen, känslan av maktlöshet överskuggar det faktum att Srebrenica bara var kulmen på folkmordet i Bosnien Hercegovina, en kulmen som alla visste skulle komma.

Srebrenica är isolerad av det faktum att flera internationella domstolar har kommit fram till att bosnienserberna hade för avsikt att utplåna helt eller delvis den bosniakiska befolkningen i Srebrenica.

Just nu står Radovan Karadzic och Ratko Mladic åtalade för folkmord i ytterligare sju kommuner. Dock så är folkmord inte någonting som kan isoleras till en stad eller en by. 

Två år innan folkmordet i Srebrenica så flydde tusentals desperata människor till Srebrenica från hela östra Bosnien. De flydde från ett folkmord. De hade lyckats överleva medan tusentals andra inte hade klarat sig.

De hade stått i vägen för fullbordandet av drömmen om ett etnisk rent samhälle och dessa människor måste bort, på ett eller annat sätt.

Srebrenica drabbades av det öde som övriga östra och nordvästra Bosnien drabbades av medan världen tittade på.

Srebrenica har kommit att symbolisera all den maktlöshet omvärlden har visat upp inför den ondska som vi ser nu i Syrien, Irak, Burma och andra ställen i världen. Srebrenica och Bosnien är också en varning för vad som kan ske ifall man nonchalerar eller ignorerar nationalister.

Den bosniske författaren Andrej Nikolaides skrev nyligen att när det är fredstid så skulle man kunna skratta åt nationalister hur länge som helst om man inte visste att deras parader och tal förr eller senare skulle leda till blodspillan.

Han talar från erfarenhet, vi talar utifrån erfarenhet, och utanför Vjecnica står ett plakat där det står: Glöm inte! Varna!