Foto: Erik Mårtesson / TT
Debattinlägg

”Stäng den freakshow som är svensk hemlöshetspolitik”

Hemlöshet ·

”Det är i ett öppet samhälle ett grovt övergrepp att hävda att dessa människor inte skulle ha samma rätt till det offentliga rummet som andra samhällsmedborgare. Tvärtom: om vi menar att denna 'cirkus' är ett samhällsproblem är det viktigt att vi får se den och påminnas om dess existens”, skriver Aaron Israelson, chefredaktör på gatutidningen Faktum.

Om debattören

Aaron Israelson
Chefredaktör gatutidningen Faktum

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Det är inte ofta en kommunal tjänsteman blir rikskändis inom loppet av en eftermiddag. Men en markupplåtare på Trafikkontoret i Stockholms stad, lyckades i måndags.

Så har han förstås också den för byråkrater ovanliga egenskapen att lägga kanslisvenskan åt sidan och tala ur skägget. Han motiverade i Metro sitt beslut att inte låta Soppkök Stockholm dela ut mat och kläder till stadens behövande på Medborgarplatsen med att staden inte vill ha någon ”freakshow” på Medis:

”Till hemlöshet hör oftast blandmissbruk och psykisk sjukdom. Det är inte önskvärt ur stadens synpunkt att skapa träffpunkter för människor med särskild problematik på allmän plats och i synnerhet inte på stadens centrala torg”, säger han till tidningen. Risken är att man förvandlar ”en plats till ett zoo”, fortsätter han.

Ordvalen är förstås groteska och torde i en rimlig värld innebära att tjänstemannen på Trafikkontoret avskiljs från sin tjänst. Men någonstans borde vi ändå vara tacksamma för uppriktigheten. Hans språkdräkt blottlägger nämligen en tyvärr vida spridd föreställning om hemlösa.

Jakob Nilsson och Adi Creson är två tredjeringsgymnasister som i form av ett UF-projekt skrivit en intervjubok med fem hemlösas berättelser. I förordet skriver Creson och Nilsson att deras jämnåriga kompisar pratar om hemlösa som ”luffare” och ”smuts”.

Ungdomar med sådana värderingar befinner sig inte i något vakuum. Deras syn på hemlösa är sannolikt nedärvda av föräldrar som tänker ”freakshow” och ”cirkus” när de ser en nödställd medmänniska.

Till gatutidningen Faktum får vi dagligen samtal från sådana som har kritiska synpunkter på hur personer i samhällets marginaler lever sina liv. De hänger på fel ställen och ägnar sig åt fel saker, heter det. Som vore det ett enkelt val för hemlösa att kamma sig och skaffa ett jobb.

Visserligen ligger det något i det tjänstemannen på Trafikkontoret säger om att missbruk och psykisk ohälsa ofta (men inte ”oftast”) hänger ihop med hemlöshet. Men det är i ett öppet samhälle ett grovt övergrepp att hävda att dessa människor inte skulle ha samma rätt till det offentliga rummet som andra samhällsmedborgare.

Tvärtom: Om vi menar att denna ”cirkus” är ett samhällsproblem är det viktigt att vi får se den och påminnas om dess existens. Vi löser givetvis inte hemlöshetsproblematiken genom att porta och osynliggöra de hemlösa.

Samtidigt gör man det väldigt enkelt för sig om man tror att hemlösheten är en effekt av missbruk och psykisk ohälsa. Det är i och för sig fortfarande sant att den största gruppen hemlösa är missbrukare. Men det är inte för att de har ”valt” att knarka eller supa som de blivit utan bostad och jobb.

Deras gemensamma nämnare är allt som oftast en plågsam barndom, ofta med odiagnostiserade och obehandlade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Livet har valt cirkusen åt dem.

Och dessutom har 60 procent av de hemlösa i dag inga missbruksproblem. Hemlösheten i Sverige har fått nya ansikten på senare år. Till exempel en ensamstående mammas ansikte. Ensamstående morsor är en av de grupper som växer snabbast inom hemlöshetspopulationen i dag. 36 procent av de hemlösa är numera kvinnor. Bara 24 procent av dem missbrukar, men 48 procent har barn under 18 år.

De övriga är sådana som blivit arbetslösa eller aldrig haft något jobb. De har hamnat i utförsäkringarnas utanförskap eller misslyckats med att få ekonomin på förtidspension eller försörjningsstöd att gå ihop. Därtill kommer den växande gruppen fattiga romer från andra EU-länder. Det är också alla dessa individer som Trafikverkets markupplåtare osynliggör när han vill stänga ”cirkusen” på Medborgarplatsen.

Den gemensamma nämnaren för Sveriges nya hemlösa, men också för den traditionella gruppen, är fattigdom.

Till skillnad från de udda människoexemplar som exploateras i en freakshow är dessa personer desto värre inga rariteter. 2011 räknade Socialstyrelsen till 34 000 hemlösa i Sverige. Det är lika många som antalet kommuninvånare i Partille. Hemlösheten är närmast en epidemi.

Det är givetvis glädjande att Trafikkontoret under galgen i går kväll körde över markupplåtaren och drog tillbaka beslutet att porta Soppkök Stockholm från Medborgarplatsen. Men otillräckligt. Låt hans cirkuskonster bli en väckarklocka för hela samhället. Det är dags att börja kratta manegen om vi vill stänga den freakshow som är dagens svenska hemlöshetspolitik.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.