”Ett enat Europa byggs genom konkreta resultat, genom vilka verklig solidaritet skapas.”
Så sa Frankrikes utrikesminister Robert Schuman för 64 år sedan i dag, och lade med de orden grunden för det som är Europeiska Unionen. Schuman tittade ut över ett krigshärjat, sargat Europa. Dåtidens utmaningar behövde nya samarbetsformer, bortanför skyttegravarna. På Europadagen 2014, ett par veckor före valet till Europaparlamentet, står EU inför många utmaningar. En av dem är hur vi ser till att Europa kan garantera skydd till människor på flykt. Och hur garanterar vi att Europa inte stänger sina gränser mot omvärlden?
Robert Schumans ord om hur resultat bygger solidaritet är i högsta grad aktuella än idag. Från inbördeskrigets Syrien flyr just nu tre miljoner människor undan bomber och förföljelse, och en liten del av dem – omkring 75 000 personer – har tagit sig till Europa. Här måste alla EU-länder ta sitt ansvar och ge skydd till dem som flyr. I dag är det bara ett tiotal länder som tar emot dem.
Utöver vårt moraliska ansvar har vi också ett egenintresse i att hålla EU öppet mot världen. Europa, med sin åldrande befolkning, får inte stänga sina dörrar för den arbetskraftsinvandring som vi behöver om vår ekonomi ska kunna stå sig stark i framtiden. På migrationspolitikens område har vi nått ett par konkreta framsteg de senaste åren. Framsteg som, trots allt, drar Europa i rätt riktning.
Ett av de viktigaste besluten är det om EU:s gemensamma asylpolitik, som klubbades i somras efter nästan 14 års överläggningar och nu genomförs i alla EU-länder. Denna lagstiftning ska se till att asylsökande får en rättvis och human behandling oavsett var i unionen de anländer. Moderna regler sätts upp om vem som ska anses vara flykting, till exempel inkluderas förföljelse på grund av kön och sexuell läggning. Dessutom ställs högre krav på standarden i flyktingmottagandet och bestämmelser som garanterar den enskildes rätt till tolk och juridiskt ombud. Det införs en maxgräns för hur länge en asylsökande ska behöva vänta på ett beslut.
Den gemensamma asylpolitiken är en viktig landvinning som förändrar EU-ländernas asylmottagande i human, modern riktning. När det gäller arbetskraftsinvandring fick vi tidigare i år EU:s säsongsarbetardirektiv på plats, som ger säsongsarbetare samma rättigheter som europeiska medborgare när det gäller bland annat arbetstider, minimilön och tillgång till sjukvård. Dessutom röjer nya EU-lagar nu upp i det byråkratiska träsket och sätter upp entydiga regler för när företag vill ta utländsk spetskompetens till Europa.
Så trots ekonomiska kristider och främlingsfientliga strömningar kan Europa, när vi jobbar tillsammans, bit för bit urholka idén om ett ”fästning Europa”. Däremot har vi, för att återknyta till Robert Schumans ord, fortfarande en lång väg att gå för att få verklig solidaritet mellan EU:s medlemsländer. Fortfarande är det bara fem EU-länder som tar emot hela 70 procent av de flyktingar som kommer hit.
Och extremnationalistiska partiers inflytande gör att många EU-länder mycket hellre fokuserar på hårdare gränskontroll än hur vi ska hålla Europa öppet, välkomnande och humanistiskt.
Det gemensamma asylsystemet kommer på sikt leda till att alla länder kan ta emot flyktingar genom att de ”tvingas” upprätta ett ordentligt fungerande flyktingmottagande. Men det handlar också om viljan att förändra en djupt rotad kultur. Vi måste upprätta fler lagliga vägar till Europa, genom att till exempel tillåta flyktingar att ansöka om asyl på EU-länders ambassader eller att systematiskt utfärda humanitära visum till de allra mest utsatta.
På så vis behöver inte flyktingar ta den farliga vägen över Medelhavet, utlämnade till människosmugglare, för att nå Europas stränder. Det i dag mest realistiska sättet att direkt öppna Europa för flyktingar från det syriska helvetet är dock att ta emot fler kvotflyktingar i FN:s regi. Endast en tredjedel av EU-länderna gör det i dagsläget, även om vi har sett en liten ökning de senaste månaderna.
De närmaste åren blir avgörande för att se till att Europa inte upprättar fler murar mot omvärlden. Därför är också röstdeltagandet i Europaparlamentsvalet den 25 maj så viktigt, för att garantera att extrempartier inte tågar in i parlamentet under samlad fana. Förtidsröstningen har redan öppnat, så varför inte fira Europadagen genom att tycka till om vilket Europa du vill se?
Vi européer delar i mångt och mycket samma dröm som flyktingarna i rangliga båtar på Medelhavet – att ha möjlighet att leva våra liv i fred och frihet, att tjäna vårt uppehälle och ge våra barn en framtid. Den drömmen är någonting att värna om, och just därför spelar det roll vilket Europa vi röstar fram.
Jag vågar lova att Robert Schuman skulle hålla med.