På 70- och 80-talet växte en av de starkaste solidaritetsrörelserna fram i Sveriges moderna historia.

Runt om i Sverige engagerade sig tusentals människor mot apartheid och rasism – för ett demokratiskt Sydafrika. Demonstrationer hölls, stödgalor arrangerades och runt om i vårt land uppmanades till bojkott av sydafrikanska varor.

Som sjuåring bad jag min mamma om hjälp att skriva brev till den sydafrikanske utrikesministern Pik Botha med krav om att Nelson Mandela skulle friges.

Det var jag inte ensam om. Solidariteten med Sydafrika omfattande också den svenska regeringen och politiker som Olof Palme och Torbjörn Fälldin skrev in sig i historieböckerna för sitt engagemang.

Men inte hela svenska samhället slöt upp bakom kampen mot apartheid. Inom delar av det svenska näringslivet fanns en stark kritik mot stödet till ANC och bojkotten av Sydafrika.

En av Sverige tyngsta finansmän Peter Wallenberg tillhörde de ständiga kritikerna. Han skrev också in sig i historieböckerna med uttalanden om att ”den vite mannen var den som höll ordning” och ”svartingarna”.

Historien gav solidaritetsrörelsen med Sydafrika rätt. Det var inte Investor, Volvo eller ABB som införde demokrati i Sydafrika. Det var vanliga sydafrikaner som besegrade apartheid med stöd av solidaritetsrörelser världen över.

Idag går det nog inte att hitta någon som försvarar Peter Wallenbergs uttalanden och de svenska företag som idag är verksamma i det demokratiska Sydafrika är nog evigt tacksamma för det god rykte som Sverige byggde upp genom sitt stöd till kampen mot apartheid.

Men näringslivet verkar inte ha lärt något av historien.

Nyligen gick 31 av de tyngsta företagsledarna ut i en debattartikel i DN och krävde att det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien skulle förlängas. Retoriken lät som en eko från 80-talets försvar av handel med apartheid-Sydafrika.

Genom handeln med Saudiarabien ska man ”komma till rätta med brister i samhällen”. Men under de tio år som Sverige haft ett militärt samarbetsavtal med Saudiarabien har situationen för de mänskliga rättigheterna försämrats i landet.

Nya lagar har införts som likställer kritiken mot det styrande kungahuset med terrorism. Man har genomfört militära interventioner i grannländerna och understött IS/Daesh. Hitintills i år har minst 40 personer halshuggits i landet.

Trots det talar näringslivet om ”vissa framsteg” i Saudiarabien. Undrar hur många saudiska kvinnor som instämmer i det?

Idag skulle Margot Wallström talat på Arabförbundets möte i Kairo, men talet stoppades av Saudiarabien.

Den saudiska diktaturens agerande understryker hur man med öppna armar tar mot näringslivsdelegationer och med glädje köper svenska pansarvärnsrobotar, men saknar alla intressen av dialog om mänskliga rättigheter och demokrati.

Att det svenska näringslivet försvarar sina möjligheter att göra vinst och att exportera varor är naturligt. Men det skulle vara betydligt mer förvånade om socialdemokrater och miljöpartister i regeringen skulle ta över näringslivets retorik.

Regeringen har redan lanserat en ny exportstrategi där Saudiarabien var ett av 26 länder som lyftes fram som särskilt prioriterade. Nu ska framtiden avgöras för det militära samarbetsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien. Frågan är om man kommer köpa näringslivets retorik?

Apartheid besegrades till slut. Förhoppningsvis kommer även diktaturen i Riyadh att en dag falla.

När de första demokratiska valen hålls i Saudiarabien och en ny generation ledare tar makten så kommer historiens dom att falla. Vem stod på diktaturens sida och vem stod på det saudiska folkets sida?

Vad kommer då domen bli över det svenska näringslivet och regeringen?