Foto: SVT/TT/Timbro
Debattinlägg

Steijer: ”Mandaten räddade inte Stefan Löfven”

”Socialdemokraterna försöker framställa sig själv som det största regeringsalternativet, men att vänsterpartierna har ett mandat mer än Alliansen spelar ingen roll. Det har både talmansvalet och dagens statsministeromröstning tydligt visat”, skriver Siri Steijer.

Om debattören

Siri Steijer
Programansvarig arbetsmarknadsfrågor, Timbro

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Nu har Stefan Löfven äntligen röstats bort som statsminister, efter att ha fått en majoritet av riksdagsledamöterna emot sig. Arbetet för en ny regeringsbildning kan börja.

Gårdagens talmansval gav en försmak på de politiska spel och kraftmätningar som väntar när Löfven (S), Åkesson (SD) och Kristersson (M) spände sina muskler. Som brukligt bröt alla mot praxis.

Moderaterna fick igenom sin talman med stöd av Sverigedemokraterna, och Socialdemokraterna fick därmed nöja sig med första vice talmansposten. Detta trots att S är största parti och med stöd av MP och V samlar ett mandat mer än Alliansen.

Socialdemokraterna bröt i sin tur mot praxis genom att rösta på Vänsterpartiets kandidat till andre vice talman, i stället för att släppa fram riksdagens tredje största parti, SD, till posten.

Eftersom Alliansen röstade blankt, knep Lotta Johnsson Fornarve (V) positionen framför näsan på Björn Söder (SD).

Det gjorde SD rasande att Alliansen inte återbördade stödet som gjort en moderat till talman. Jimmie Åkesson kallade det ”svagt” och hotade med att gå i opposition – som om det fanns något alternativ.

Valet av talman är framför allt en symbolfråga. Norléns arbete kommer ha marginell effekt på regeringsbildningen – i slutänden är det partiernas preferenser som avgör vilken konstellation som släpps fram till makten.

Gårdagens strid handlade därför inte primärt om att vinna själva talmansämbetet – utan om positionering.

SD sträckte ut handen genom att rösta på Norlén, men Alliansen tog den inte och markerade därmed sin ovilja att kohandla om makten. Å andra sidan tog de borgerliga partierna aktivt stöd av SD för att få igenom sin talman – om SD inte röstat för Norlén hade S fått igenom sin kandidat.

Det föranledde frågor om huruvida Alliansen, eller närmare bestämt Annie Lööf (C), också kan ta regeringsmakten med stöd av Åkesson, vilket hon bestämt tillbakavisade.

Lööf vill ”bygga samarbeten över blockgränsen”, enligt den gemensamma artikel alliansledarna skrev härom veckan – där S ombads stödja en borgerlig regering.

Löfven avfärdade inbjudan med en arrogant fnysning, och drämde därmed igen den enda möjligheten för Alliansen att regera helt utan stöd av SD – såvida inte V och MP tillsammans väljer att stödja högerblocket.

Och det ter sig otroligt. 

När Stefan Löfven behövt SD:s röster för att få igenom regeringens förslag i riksdagen, har han ”sökt allas stöd”. Det borde Alliansen också kunna göra och Lööfs resonemang följer en liknande logik.

Kanske är det ett försök att ta sig ur rävsaxen som de egna vallöftena – att varken stödja S eller ta stöd av SD – försatt henne i, och därmed vrida vapnen ur händerna på Löfven.

Socialdemokraterna försöker framställa sig själv som det största regeringsalternativet, men att vänsterpartierna har ett mandat mer än Alliansen spelar ingen roll.

Det har både talmansvalet och dagens statsministeromröstning tydligt visat.

När det väl kommer till kritan är det den med flest mandat i ryggen som avgör vem som får en talmanspost, kan bilda regering och får igenom sin budget. 

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.