Foto: Magnus Hjalmarson Neideman, Henrik Montgomer/TT
Debattinlägg

”Även statens pengar kan korrumpera”

”Det tycks vara självklart för många att om en privatperson ger mycket pengar till ett parti så riskerar det att vanställa det politiska systemet. Men att staten betalar större delen av partiernas verksamhet, det är det betydligt färre som ser ett problem med.
OM det nu är så att pengar korrumperar – vilket vi har goda skäl att misstänka – så gäller det rimligtvis även offentliga medel”, skriver debattören.

Om debattören

Stig-Björn Ljunggren
Statsvetare och socialdemokratisk samhällsdebattör

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Rapporteringen om hur privatpersoner skänker pengar till de politiska partierna gör tydligt att vi inte riktigt är konsekventa i vårt sätt 
att betrakta hur slantar kan korrumpera.

Det tycks vara självklart för många att om en privatperson ger mycket pengar till ett parti så riskerar det att vanställa det politiska 
systemet.

Men att staten betalar större delen av partiernas verksamhet, det är det betydligt färre som ser ett problem med.
OM det nu är så att pengar korrumperar – vilket vi har goda skäl att misstänka – så gäller det rimligtvis även offentliga medel. 

Partierna borde, om resonemanget är konsekvent, därmed riskera bli mer beroende av staten än av sina medlemmar.

Och frågan är om det inte är precis detta som har hänt. Genom att gradvis förstatliga partierna har vi, istället för fria ombud valda 
av svenska folket, fått en ordning där vi i princip väljer ett antal partipolitiska tjänstemän som ska vakta våra intressen gentemot 
staten.

Det kan också vara förklaringen till att väljarna på sistone börjat se sig om efter andra partier, som inte upplevs som lika synonyma med statsapparaten.

Det absurda sker då, att när Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen belönade med stort väljarstöd, så får de plötsligt en massa pengar 
som de knappt vet hur de ska hantera.

Varför?

Av det enkla skälet att partistödet är överdimensionerat för att kunna hålla gamla och trötta organisationer under armarna. Inte att stimulera populistiska  gräsrotsrörelser. Vilket ger nykomlingen SD stora fördelar.

Att partierna nu tvingas redovisa sina inkomster är förstås bra, om också det offentliga stödet också tydliggörs.

Men vi ska ha klart för oss att det också finns andra metoder att påverka partierna än att ge dem kontanter.

En sådan påverkan är att olika organisationer, särintressen och branscher ”krattar manegen” inför valrörelser genom att föra upp sina problemställningar på dagordningen.

När medborgarna sedan ska välja parti, sker det inom ett ramverk som olika intressen påverkat. Detta är mycket svårt att göra något åt i en demokrati. Mer än att hoppas att medierna granskade sina källors källor lite bättre.

En annan påverkan är att intresseorganisationer medvetet matchar in personer i partierna som ska företräda dem. Liksom erbjuder gratis 
arbetskraft till valorganisationerna.

Vad är en miljon kronor värt, jämfört med 100 valarbetare som kör dygnet runt i två veckor?

Men frågan är hur oroliga vi ska vara. Tittar vi på hur mycket pengar partierna har bränt i valrörelserna – och hur många röster de sedan fick – verkar det inte finnas någon tydlig koppling mellan stålarna och det folkliga stödet.

Kanske är det till och med tvärtom?

Centerpartiet har redovisat att de i valet 2018 brände 70 miljoner kronor. Det gav dem 557 500 röster. Således betalade de mycket mer per 
röst, 126 kronor, än någon av de andra partierna. Medan vänsterpartiet – som lät sin valbudget gå lös på 18 miljoner - erövrade nästan lika många röster, 518 454, och därmed pröjsade endast 35 kronor per röst.

Detta antyder att pengar inte nödvändigtvis räcker för att vinna väljarnas hjärta.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.