SCB:s mätning ger näring åt många spekulationstrådar. En spekulation är förstås hur Moderaterna ska hantera sin gradvisa tillbakagång.

Den nya partiledaren har fått ett svårskött pastorat lämnat åt sig sedan den gamla ledningen hastigt lämnade skutan. Och det har inte gått så bra.

Den tuffare linje i flykting- och integrationsfrågorna verkar inte ha givit några positiva resultat. De väljare som dragit till SD har inte återvänt. Det har inte varit riktigt klart om partiet ska inrätta sig som ett oppositionsparti med huvuduppgift att klaga på regeringen, eller som ett statsbärande parti som tar ansvar även om de inte sitter i regering.

Moderaterna pendlar mellan dessa två inriktningar på ett sätt som inte verkar imponera på väljarna. Men kanske är det en taktisk manöver för att gradvis devalvera socialdemokraternas ställning som det stora Regeringspartiet.

Spekulationerna om Moderaternas ställning är förstås också en smula orättvis. Partiet ligger totalt sett på en högre nivå idag än de gjort historiskt.

Räknar vi samman de tre senaste valen så har partiet inte gått så bra sedan början av förra århundradet. Men den typen av historiska fakta imponerar inte på alla som vill ha en moderatledd regering NU.

Även om det innebär att de stödjer sig på Sverigedemokraterna. Denna diskussion kommer säkerligen att öka ju närmre valet vi kommer. 
Det stärks också av SCB-siffrorna för Miljöpartiet.

Det går inte längre med samma säkerhet som förr räkna in Kristdemokraterna som ett riksdagsparti. De ligger runt 3 procent och det är väl litet för att klara sig över 4-procentsspärren.

Traditionellt brukar Kristdemokraterna kravla sig över den gränsen med hjälp av stödröster, framförallt från moderaterna. Men frågan är om inte den typen av strategiska väljare har gått till Sverigedemokraterna för att markera missnöje och påverka den politiska riktningen?

Därmed minskar Kristdemokraternas möjlighet att få hjälp över fyra-procentsspärren. Om Kristdemokraterna inte tar sig in i riksdagen har Alliansprojektet stora problem.

Det kommer antingen som sagt ge mer näring åt diskussionen om det inte vore bäst att samarbeta med Sverigedemokraterna. Ty om det sker kommer den politiska maktbasen i Sverige att förändras rejält – vi kan få en stark majoritetsregering under moderat ledning och med tydlig borgerlig inriktning.

ELLER så leder det fram till en ny blockbildning i svensk politik – med en mittenbaserad regering av socialdemokrater och något av Allianspartierna. SCB-siffrorna ger också näring åt en intressant spekulation kring hur vi ska tolka vänsterpartiets framgångar.

Som det ser ut nu kan de med allt större självsäkerhet kräva att få ingå i en rödgrön regering. Då kommer den strategiska frågan att bli om detta vore klokt – med tanke på att Socialdemokraterna vill vinna över gamla Alliansväljare – och framförallt ta tillbaka alla sina gamla väljare som gått till Sverigedemokraterna.

Och som knappast lockas av att rösta in Vänsterpartiet i regeringen – med tanke på deras profil i flyktingfrågan.

Eller är det möjligtvis så, att vi även i Sverige kommer att kunna se att väljare dras till partier och kandidater som har en tydligare profil och inte är så försiktiga, att det finns en potential för ett högprofilerat vänsterparti som artikulerar folks missnöje – eller till och med vrede – över hur utvecklingen går i Sverige?

Har Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt potentialen att bli en svensk Corbyn eller till och med ”positiv” Trump som tar ut svängarna rejält och smäller på det handlingsförlamade och nonsenspladdrande etablissemanget?

Detta är naturligtvis en spekulation baserat på det som trots allt är det mest intressanta med SCB:s mätning – nämligen att den bekräftar att Sverigedemokraterna nu etablerar sig som ett ledande parti.

Med tanke på hur valresultaten ser ut i omvärlden så kan vi förvänta oss liknande opinionsströmningar här. Väljarna markerar att de vill ha förändring, och borde inte ett postrevolutionärt parti som Vänsterpartiet vara väl skickade för den uppgiften?

SCB visar exempelvis att var femte man i Sverige uppger SD som sitt parti.

De har 20 procent av männen – en mycket stor skillnad mot de 14 procent som partiet har bland kvinnorna.

Är det verkligen bara SD som är intresserade av förbannade karlar i det här landet? Och i så fall, vilka blir de långsiktiga politiska konsekvenserna av den hållningen?