Foto: SVT/TT

Ljunggren: ”Vi lever inte i ett nytt politiskt landskap”

Publicerad

DEBATTINLÄGG · ”Tror ni att vi hade haft femtioelva TV-kanaler, skärmar som alla kan ha framför nästan [...] om inte politikerna, antingen av tvång eller frivilligt, abdikerat från styrpulpeten? Men nu kommer den tiden tillbaka när makthavarna – på befolkningsmajoritetens befallning – åter försöker ta kommandot över framtiden”, skriver Stig-Björn Ljunggren.

Stig-Björn Ljunggren
Statsvetare och socialdemokratisk samhällsdebattör

Med det här valresultatet kommer ännu fler att hävda att vi lever i ett nytt politiskt landskap.

Det är fel.

Det är snarare så att vi lämnade det gamla politiska landskapet redan 2014, men att det först nu framstår som tydligt att inget annat kommit istället.

Vi lever i ett landskapslöst tillstånd. Och det bekymrar medborgarna, som känner en berättigad oro inför framtiden, inte minst därför att deras politiska representanter inte klarat av att vara Den vuxne i rummet.

Mest intressant är förstås hur den sjunkande kontinent som benämns ”socialdemokraterna” ska hantera det faktum att de nu är ett vanlig ö.

Redan under valrörelsen kunde vi se hur det gjordes undertexter till socialdemokratiska debattörers förkunnelser. De gjorde sig förberedda på en intensiv eftervalsdebatt. Och detta oavsett om regeringsmakten kan behållas eller inte.

Några kommer nu att kunna påminna om att de tidigare skrivit att ”om inte socialdemokraterna nu gör X kommer de att förlora valet” och därmed etablera ett ”vad var det jag sa”-överläge.

De mest sofistikerade har spunnit på detta tema och öst på med mer eller mindre genomförbara förslag på temat Politik är att vilja!

En inte alltför kvalificerad gissning är att detta kommer att leda fram till en fortsatt vänsterorientering för socialdemokraterna. På gränsen till vänsterpopulism, och med siktet inställt på att återupprätta den starka staten (Det starka samhället, som en del socialdemokrater säger med kamoflagespråk).

Det vi ser är återkomsten av föreställningen om att det går att styra samhällsutvecklingen bara majoriteten bestämmer sig.

Vi har haft ett par tre decennier där de fria krafterna fått söka sin egen väg.

Tror ni att vi hade haft femtioelva TV-kanaler, skärmar som alla kan ha framför nästan istället för att prata med andra på bussen, eller att globaliseringen fått fullt genomslag om inte politikerna, antingen av tvång eller frivilligt, abdikerat från styrpulpeten?

Men nu kommer den tiden tillbaka när makthavarna – på befolkningsmajoritetens befallning – åter försöker ta kommandot över framtiden.

Dessa ambitioner kommer säkerligen att väcka ännu mer frustration eftersom vi inte kan få en handlingskraftig regering.

Vi har snarare att förvänta oss nyckfulla instabila regeringar, med extraval runt hörnet och en fundamental politisk fragmentisering, där partierna lurpassar på varandra för att slippa sitta med Svarta Maja när lågkonjunkturen kommer.

På väg in i icke kartlagt område, ”terra incognita” som romarna kallade det, kommer vi som tror på individuell frihet och som har misstroende mot maktstrukturer, att få en svår tid.

Socialdemokrater med en mer modest agenda, som söker samförstånd i mitten, kommer ha svårt att mobilisera, eftersom samhällsdebatten drabbats av ”dubbelpolarisering”.

Denna skapas när kraftfulla konflikter, som vi redan sett exempel på, tar vid när diskussion utvecklas till gräl med förolämpningar, hotelser och även våld. Det leder fram till att vettigt folk drar sig undan.

De polariserade demobiliserar vanliga medlemmar och medborgare. De odlar hellre sin trädgård än blir kölhalade i debatten.

Därmed överlämnas det politiska fältet i värsta fall till psykopater och plattfötter, i bästa fall till några politiska entreprenörer som får staka ut framtiden.

Det är en smula oroande.

Men alternativet är att vi, samtidigt som vi håller ett förtroendefullt öga på hur de etablerade partierna, och då framförallt socialdemokraterna, hanterar situationen; börjar fundera över om det går att tänka sig en ny partibildning, ett alternativ för sansade och vettiga.

En rörelse för måttfulla som vill ha ordning och reda. Ett svenskt Makaronparti.

En tanke som vi kan vidareutveckla om inte arbetarrörelsen fixar att vara Den vuxne i rummet, någon som törs hantera ”terra incognita”.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Val 2018 - #dinröst

Mer i ämnet