Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

”Först är det alldeles tyst, sedan hör jag skriken”

OPINION · ”När jag tittar upp så har bilen redan kört rakt in i skyltfönstret. Först är det alldeles tyst, men sedan hör jag skrik och ser människor springa för livet”, skriver Vendela Söderberg.

Vendela Söderberg
Lärare

Jag är på väg hem från jobbet. Solen skiner och jag går med en bukett blommor i händerna.

Jag har fått dem som uppskattning från elever och föräldrar, då jag jobbar som lärare på en skola och påsklovet står för dörren.

Jag hoppar på bussen. Den går långsamt, det är kö, det är fredag men snart är jag framme. Nu börjar lovet.

Det är meningen att jag ska stiga av vid korsningen Mäster Samuelsgatan och Åhléns. Snart är vi framme. Jag gör mig beredd, då skriker någon:

– En lastbil kör in i Åhléns!

När jag tittar upp så har bilen redan kört rakt in i skyltfönstret. Först är det alldeles tyst, men sedan hör jag skrik och ser människor springa för livet.

Då uppfattar jag något som låter som skottlossning, men förstår inte var ljuden kommer ifrån.

Sedan ännu mer upprörda röster. Ett barn gråter. En polis, alldeles utanför bussen skriker till människorna utanför:

– Spring härifrån!

Och jag ser dem springa. Överallt. Utan någon som helst riktning.

Någon ropar till busschauffören:

– Vi då? Kan vi lämna? Är det säkert?

Chauffören mumlar.

– Det är någon galning därute…

Sedan kommer röken. Gatan därute fylls och jag ser hur polisen drar ut en livlös kropp som legat gömd under lastbilen.

En tjej, som stapplar omkring, försöker ta sig därifrån men hindras av en annan polis:

– Du kan inte gå här!

Nu släpper busschauffören av oss.

Jag står på gatan. Vet inte riktigt vad jag ska ta vägen… Det är rök överallt. Jag går mot Hötorget. Bakom mig ser jag hur människorna strömmar ut ur Åhléns.

Jag tänker: jag har varit med om en terrorattack.

Sedan ringer jag mamma. Hon är på jobbet. Hon säger:

– Fick du många blommor? Vad fint!

Sedan förstår hon, och säger att jag inte ska gå ned i tunnelbanan utan gå därifrån.

Jag gråter. Jag tänker, jag vet att sådant här kan hända. Man vet ju att det kan det. Men man kan aldrig förbereda sig.

Sedan ringer jag till skolan. Jag måste ju varna mina elever – och alla mina kolleger.

Nu är det fredag kväll. Jag har åkt hem till mamma, ville inte åka hem. Och mina tankar går till offren och alla deras anhöriga

.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Terrordådet i Stockholm

Mer i ämnet