Reaktionärt förtryck kommer i olika skepnader. Ibland kommer det med fascistiska stöveltramp, andra gånger insvept i sträng religion.
Oavsett när och var måste bakåtsträvande och kvinnoförtryck bekämpas.
Ingen ska tvingas begränsa sitt liv eller sin klädsel mot sin vilja. Vi står upp för både kvinnan som tvingas täcka sin kropp och för kvinnan som får slöjan avdragen.
Som feminister vet vi att kvinnoförtryck och homofobi finns överallt i världen, i alla samhällsklasser och sammanhang, men att det tar sig olika uttryck. Historiskt har vi sett att det bara finns motmedel: bland annat ökad jämlikhet och rättvisa och ett sekulärt utbildningssystem gynnar jämställdhet som grund.
Vänsterpartiets politiska projekt handlar om just detta. Vi vill skapa ett rättvist och jämlikt samhälle där alla ges samma möjligheter och förutsättningar oavsett kön, klass, religon- och etnisk tillhörighet.
Ett samhälle med gemensamma lösningar på det som andra krafter vill låta vara den enskildas tragedi.
Därför står vi i främsta ledet i kampen för förortsfeministerna och för en feminism som gäller även socialt och ekonomiskt utsatta förorter.
Kvinnoförtryck och homofobi finns alltså överallt i världen. Men det finns också ett hedersrelaterat förtryck.
Kvinnor, flickor och pojkar utsätts i Sverige och andra länder för ett hedersrelaterat förtryck och våld. Hedersvåldet är en del av det strukturella könsförtrycket och således inte begränsat eller kopplat till viss religion eller etnicitet.
Det specifika med hedersvåldet är dock att det utövas med hjälp av kollektiva kontrollmekanismer och många gånger sanktioneras av släkt och omgivning. Syftet med förtrycket är emellertid detsamma, att flickor och kvinnor till varje pris ska underordnas männen och deras sexualitet kontrolleras.
Könsförtryck som utgår från hederstänkande, såsom tvångsgifte, barnäktenskap, mödomshinneoperationer och könsstympning, måste motarbetas.
Samhället har inte agerat tillräckligt kraftfullt när det gäller hedersrelaterat förtryck, ibland med hänvisning till rätten att få utöva sin kultur.
Kunskaperna om hedersförtryck har varit ytterst bristfälliga. Utbildning behövs både i grupper där hederstänkandet är en del av vardagen och i de yrkeskårer som möter människor som lever ett hedersrelaterat liv.
Efter femton år av Fadime-debatter och kontinuerliga rapporter om nya fall av hedersmord, ”balkongflickor”, tvångsäktenskap, oskuldskontroller, ”mödomsrekonstruktioner”, flickor som rymmer från familjens hot och våld i hederns namn kan vi konstatera att mångkulturen inte bara berikat samhället på många sätt utan också medfört en del oönskade företeelser.
Det handlar om kulturellt och religiöst förankrade sedvänjor som bryter mot individens mänskliga rättigheter.
Regeringens utredningar redovisar ständigt ökande siffror vad gäller ungdomar som uppger sig växa upp under kontroll av hederskulturella normer. Den senaste nationella kartläggningen (Carin Götblad, 2014) uppger att vi har över hundratusen ungdomar som lever med starkt begränsade möjligheter att kunna göra sina egna livsval.
Föreningen VHEK:s senaste kartläggning (Elvahundra, 2016) visar att många av de segregerade förorternas ungdomar litar mer på sina religiösa samfund än skolan och myndigheter, att bröder ofta bevakar sina systrars ”kyskhet” och att åttiotre procent av flickor inte tillåts att sällskapa med pojkar.
Uppkomsten av könssegregerade mansdominerande enklaver i en rad förorter, där traditionella män kontrollerar vardagslivet på gator och torg, där en del män agerar som självutnämnda moralpoliser, visar att vår regerings feministiska politik går förbi dessa förorter.
Religiösa friskolor och samfund som sanktionerar oskuldsetiken och könssegregation uppbär en rad olika bidrag och visar inget intresse till att diskutera jämställdhetspolitikens grundläggande målsättningar.
Denna segregationspolitik har inte bara lett till att hederskulturer vuxit fram och i dess spår även en viss ”jihadromantik” uppstått, utan detta integrationspolitiska misslyckande skapade även grogrund för invandrarfientliga krafter som tog sig in i Riksdagen.
Vill vi inte att situationen utvecklas som i Frankrike, Österrike, Holland, etc. där invandrarfientliga partier numera skaffat sig tongivande roller i politiken.
Då måste våra makthavare i Sverige agera. Vi föreslår att börja med att gå till rötterna av denna farliga utveckling.
Utbredningen av könssegregationskulturer måste upphöra i Sverige. Att separera könen i det sociala livet är en av könsmaktsordningens grundpelare som strider mot grundläggande jämställdhetsprinciper.
Därför föreslår vi att könssegregerade undervisningsformer av religiösa skäl skall stoppas i alla skolor och att religiösa friskolor stoppas. (Detta gäller naturligtvis inte de specifika fall när man bildar tillfälliga tjejgrupper och killgrupper för att diskutera vissa frågor).
Om vi vill att framtidens ungdomar ska vara en del av det svenska samhället får inte olika religioners tusenåriga dogmer påverka/styra skolans vardag, där många barn behöver få andrum från sina strängt religiösa hemmiljöer.
I ett sekulärt demokratiskt land bör vetenskapens öppenhet och ständiga ifrågasättande ligga till grund för undervisningen. Urgamla icke-ifrågasättbara, inte sällan kvinnofientliga, religiösa dogmer bör inte styra barns utbildning.
Religion borde tillhöra hemmets privata sfär och de olika gudstjänstlokalerna.
Självfallet respekterar vi alla religioner men hävdar att skolan skall vara sekulär och stå för mångfald utan att segregera elever efter religion eller könstillhörighet.
Skolan bör inte omvandlas till en marknad för olika religioners rivaliserande och missionerande fält, så som det förekommer idag och som håvar in stora summor på bekostnad av barn och kvinnor.
Fotnot: Amineh Kakabaveh medverkade i Opinion Live torsdag den 20 oktober.