Självmorden ökar för andra året i rad. År 2013 tog 1600 svenskar sitt liv, eller fler än fyra om dagen. Tidigare Räddningsverket, nuvarande MSB, beräknar samhällskostnaden till 5,5 miljarder kronor om året. Det mänskliga lidandet för dem som blir kvar är omätbart.
Tidigare folkhälsominister Maria Larsson var den första regeringsföreträdaren att stå bakom en nollvision för självmord. Hon tog också initiativ till det som riksdagen antog år 2008 nämligen nio strategier som skulle minska självmorden.
Problemet är att strategierna inte var tillräckligt konkreta, och dessutom glömde man att tillsätta en projektledare, styr- och ledningsgrupp. Och strategierna fick inte kosta utan skulle genomföras med befintlig budget.
Olika myndigheter fick i uppdrag att arbeta vidare med strategierna men resultatet kan inte beskrivas på annat sätt än fiasko.
För att minska självmorden bland ungdomar gick strategin ut på att ta fram ett informationsmaterial. Som om information är nog för att hindra barn och ungdomar från att ta sitt liv.
Bland annat Folkhälsoinstitutet tog därför fram ett kort som skulle delas ut till Sveriges rektorer. På kortet skulle det stå information om varningstecken och hänvisningar till var man kan söka hjälp. Men kortet färdigställdes aldrig.
En annan strategi gick ut på att minska alkoholkonsumtionen. Visserligen är många som tar sitt liv alkoholpåverkade. Men är det en specifikt suicidpreventiv strategi att minska alkoholkonsumtionen? Är det inte snarare en folkhälsostrategi? Och vem kan på något sätt säga sig ha märkt effekterna av den strategin?
Ytterligare en strategi går ut på att det självmordsförebyggande arbetet via hälso- och sjukvården bör fortsätta. Som om det behövs en strategi för att påpeka en sådan självklarhet. Det är som att säga att läkare ska fortsätta att träffa patienter. Jaha?
Efter valet år 2010 tog Göran Hägglund över ansvaret för suicidpreventionsfrågorna. Därefter har alldeles för lite hänt.
Hur oprioriterat området är blir tydligt när man vet hur mycket staten satsar på den statliga myndighet, NASP, som ansvarar för att forska kring självmord och ta fram suicidpreventiva program.
Tre miljoner kronor är allt de får från staten. Tre miljoner och 1600 svenskar tar sitt liv. Summan är ett hån mot alla de som tar sitt liv och alla de som får gå igenom en ofattbar och livslång sorg.
Det är därför av största vikt att strategierna görs om och att man är betydlig t mer konkret i hur man ska gå till väga. Sverige behöver kriscenter runt hela landet som enbart fokuserar på att följa upp de som försökt ta sitt liv och efterlevande till någon som tagit sitt liv.
Samtliga skolor i Sverige behöver en kurator per 275-400 elever. Dessa kuratorer måste undervisa i evidensbaserad livskunskap så att eleverna kan lära sig att lösa en del av de livsproblem som kommer att inträffa förr eller senare.
Och dessutom skulle en ökad kuratortäthet innebära att sårbara barn snabbare upptäcks och får hjälp. En hjälp som måste följas upp och utvärderas.
Vidare behöver händelseutredningar genomföras. Speciellt när barn tar sitt liv. I snitt två barn på lågstadiet tar sitt liv varje år. Men eftersom det inte är olagligt att ta sitt liv är det ingen som utreder hur de kunde inträffa och vad vi måste göra för att det inte ska inträffa på nytt.
Det absolut viktigaste är att staten öppnar sin plånbok. För ska självmorden minska måste man satsa ordentligt med pengar. Och inte bara på att minska den psykiska ohälsan utan på specifik och konkret suicidprevention.