I de senaste förhören i konstitutionsutskottet har det uttryckts tveksamheter om kvalitén i min analys inför statliga Vattenfalls förvärv av holländska Nuon. Därför är det viktigt att förklara varför Nuon-affären skulle få negativa konsekvenser för ägare och bolag.

Det intressanta är dock inte hur jag kom till slutsatsen att Nuon skulle bli en dålig affär, utan hur styrelsen kunde tro det motsatta.

Av det material som ledningen presenterade för styrelsen framgick tydligt att förvärvet inte skulle nå ägarens krav och att stora värden i Vattenfall skulle gå förlorade.

I min roll som analytiker för Vattenfall hade jag tillgång till allt styrelsematerial. Alla beräkningar och all analys baserades på de siffror och presentationer som ledningen delgav styrelsen.  Jag arbetade på Näringsdepartementet i en så kallad bolagsgrupp tillsammans med den person som representerade ägaren i Vattenfalls styrelse.

I mina uppgifter ingick att följa bolaget, skriva kvartalsrapporter till den politiska ledningen samt att två gånger per år genomföra en värdering av Vattenfall med hjälp av all tillgänglig finansiell information och material till styrelsen.

Så snart det stod klart att Vattenfall ville förvärva Nuon, och siffror blev tillgängliga, valde jag att konsolidera affären.

Det blev tydligt att Vattenfall, vid ett köp av Nuon, blev värt åtskilliga tiotals miljarder mindre än Vattenfall utan Nuon.

Ägarens (statens) krav på Vattenfall var att generera en avkastning på elva procent på nettotillgångarna. Med användning av Vattenfalls egna prognoser kunde jag göra en kalkyl som visade att avkastningen på själva förvärvet låg väsentligt under Vattenfalls krav.

Inte ens efter tio år skulle man uppnå kravet och de första åren var avkastningen väl under koncernens räntekostnad. I pengar räknat var skillnaden cirka 40 procent av förvärvsvärdet.

Jag gav sammanställningen av mina beräkningar till ägarens representant i styrelsen i tron att denna för ägaren centrala fråga skulle diskuteras i styrelsen innan beslutet togs.

Huruvida frågan överhuvudtaget diskuterades eller inte framgick aldrig klart och tydligt. Kort efter köpet av Nuon presenterade Vattenfall en ny och betydligt lägre elprisprognos. då gjorde jag samma beräkning med dessa nya uppdaterade siffror och då ökade förlusten betydligt.

Men, det var inte bara siffrorna som kunde ifrågasättas inför förvärvet av Nuon. Jag poängterade en rad ytterligare tveksamheter.

Förvärvet planerades vid en tidpunkt då det rådde en finansiell kris åren 2008/2009. Det rådde stor osäkerhet om framtiden. Vattenfalls prisprognos för de tre närmaste åren låg dessutom cirka 30 procent över marknaden.

Jag varnade Vattenfalls finanschef om att bolagets resultat skulle försämras avsevärt under 2010  och att bolagets finansieringsmöjligheter skulle försvåras framöver.

Jag pekade på att Vattenfall skulle få det tufft framöver även utan förvärv av Nuon eftersom investeringarna var enorma, kostnaderna hade skjutit i höjden och risken fanns att ratingen kunde komma att sänkas redan under innevarande år, 2009.

Men statliga Vattenfalls önskan att uppnå storlek vägde alltså tyngre än affärsmässig avkastning.

Man hänvisade också till hotet att bli marginaliserad och rädslan att de redan mycket stora bolagen i Europa skulle köpa upp alla potentiella objekt, vilket därmed skulle försvåra Vattenfalls möjligheter att växa.

Åren innan förvärvet av Nuon, var elpriserna extremt höga och då gjordes många stora och dyra förvärv i branschen. Men när Vattenfall köpte Nuon hade elpriserna fallit dramatiskt, väsentligt under Vattenfalls senaste långtidsprognos. Jag poängterade att pristrenden nu var bruten och att börskurserna fallit avsevärt vid tiden för förvärvet av holländska Nuon.

Det var många olyckliga omständigheter som gjorde att det gick snett vid Vattenfalls köp av Nuon och som ledde till att man överskattade värdet.

Ägarens styrning fungerade inte perfekt men att hänga ut enskilda ministrar eller söka svaren i huruvida finansministern eller statsministern var informerade eller ej är att göra saken för enkel.

Jag anser att styrelsen bär det fulla ansvaret för förvärvet av Nuon. Den saknade kompetens och lät sig vilseledas av bolaget och dess rådgivare.

Styrelsen ställde uppenbarligen inte en rad viktiga frågor och ägarens representant i styrelsen valde att inte sätta sig upp emot en i övrigt enig styrelse.

Min analys var trots allt bara en i mängden. Om nu styrelsen, under ledning av den erfarne Lars Westerberg saknade kompetens att sätta stopp för köpet av Nuon, så kan man inte förvänta sig att den ansvariga ministern Maud Olofsson ska ha den kompetensen.

Hur skulle Olofsson kunna veta att ordförande och ägarens representant i styrelsen inte förstod vad man tog beslut om?

Jag visste varför jag skulle få rätt i min analys. Det har dock framgått tydligt under förra veckans utfrågning i KU att styrelsen (läs ordföranden) fortfarande inte förstår på vilka grunder styrelsen fattade det felaktiga beslutet att köpa Nuon.

Visst har marknaden försvagats efter förvärvet, men det var bristerna i själva beslutsmaterialet och den bristande kritiska granskningen från styrelsens sida som är orsaken till att Vattenfall tvingats in i denna mycket besvärande finansiella situation.