I Sverige är det svårt att få reda på något om kungahus och monarki. Ja, om man inte är intresserad av mediernas bevakning av långklänningar och frågan om kungen tänker abdikera till förmån för Victoria.
Ja, långklänning är ett arbetsredskap för kungliga och nej, kungen kommer inte att lämna tronen I förtid.
Men det faktum att Amerika nu får en egen prinsessa, Meghan Markle, som gifter in sig i det brittiska kungahuset verkar kunna göra saken lättare för mediakonsumenter.
Senaste numret av amerikanska prestigemagasinet Vanity Fair har det brittiska bröllopsparet på omslaget och ägnar ett par artiklar åt att djupdyka i vad kunglighet symboliserar, och vad monarkins ställning innebär.
Det kommer också europeiska läsare tillgodo, så här ser den nyblivna chefredaktören Radhika Jones analys ut:
Statsöverhuvuden och deras familjer är viktiga symboler för en nation. De värderingar och prioriteringar de ger uttryck för kan påverka hela landet.
På det stora hela, skulle man vilja tillägga, är det den övergripande poängen med statsöverhuvuden.
Och ju längre bort från partipolitiken de står, desto större räckvidd får institutionen eftersom fler då kan identifiera sig med den.
I USA vet man väldigt väl vad detta handlar om. En skicklig (Kennedys, Obamas) amerikansk presidentfamilj kan representera och hålla ihop landet, en mindre avancerad (Trumps) kan öka splittringen och förvirringen.
I den amerikanska offentligheten balanseras politiken också av Hollywood. Filmstjärnor och deras familjer har under perioder kunnat fungera som ”first families” (Brangelina) och anledningen är enkel: nationer behöver symbolpersoner och deras familjer.
Och varför ett land som Sverige, som genom monarkin har en etablerad symbolfamilj, inte för länge sedan har gjort sig av med monarkin får därmed en förklaring.
Exemplet Trump visar tydligt hur riskabelt det är att förlita sig på att politiken ska producera en fungerande symbolfamilj.
Den förklaringen leder över till en annan av artiklarna i Vanity Fair, som innehåller material man får leta förgäves efter i Sverige – nämligen de som beskriver hur europeiska kungahus på flera håll är på väg tillbaka.
I Rumänien har kungahuset välkomnats tillbaka efter att de blev utslängda 1947. De har återfått kungliga slott och anlitas av staten för att representera Rumänien.
Andra länder som har kungliga familjer som de på olika sätt har uppmärksammat de senaste åren är Serbien, Albanien, Grekland och Bulgarien som alla genomlidit instabila skeden i sina länders historia.
Hur de historierna kommer att sluta vet ingen. Men det hjälper med en amerikansk prinsessa för att sätta ljus på de europeiska monarkierna.