Yasmine Larsson och Magnus Simonsson, Republikanska föreningen, tycker att kronprinsessan Victoria ska avsäga sig arvsrätten till tronen, eftersom ”Sverige ska bli världens modernaste demokrati”.
Jag ser det precis tvärtom: Sverige är en modern demokrati och den kontinuitet och eftertänksamhet som monarkin representerar har varit en viktig faktor i den utvecklingen.
Såväl regeringen och riksdagen som monarkin är institutioner som utvecklats under seklernas gång och förmått anpassa sig så väl till förändringar i samhället att demokratin kunde genomföras i Sverige utan krig och revolutioner. Den stegvisa utvecklingen av det svenska politiska systemet, som skedde i takt med att demokratins ideal stöddes av allt fler, är något att vara stolt över. En liknande, lugn utveckling har även skett i andra monarkier i nordvästra Europa som Danmark, Norge och Storbritannien.
I en tid som vår med stora och snabba förändringar är det viktigt att det också finns trygga och stabila institutioner som vi kan samlas kring. Monarkin är en sådan institution. Riksdagsledamöternas genomsnittliga tjänstgöringstid har sjunkit påtagligt, medan kungen har suttit på Sveriges tron i fyra årtionden. Så förenas förändring och kontinuitet, utveckling och stabilitet i det svenska statsskicket.
Republikanernas bärande argument är att det är odemokratiskt att statschefsämbetet går i arv. Innehavare av offentliga ämbeten i Sverige utses på olika sätt: statschefen ärver sitt ämbete, folket väljer riksdag, riksdagen väljer statsminister, statsministern utser övriga ministrar, regeringen utnämner myndighetschefer, myndighetscheferna anställer sina underlydande. Det gäller att välja det sätt som är mest ändamålsenligt för varje ämbete.
Om statschefen ska ha en ledande politisk roll som i USA måste vederbörande självklart utses av folket regelbundet, så att den förda politiken har folkets stöd. Det är annorlunda i Sverige, där statschefen enbart ska representera vårt land samt vara en samlande symbol för hela Sverige och alla oss som bor här. En statschef som ärver sitt ämbete och som finns där länge har bättre förutsättningar att bli den samlande gestalten än en president som väljs vart fjärde år.
Kungen regerar inte med Guds nåde, utan med stöd av folkets förtroende. Om det förtroendet försvinner kan folket avsätta kungen eller avskaffa monarkin, men det finns inget egenvärde i att regelbundet ompröva vem som ska vara ceremoniell statschef – lika lite som vi vart fjärde år behöver rösta om vilken flagga eller nationaldag vi ska ha. En ceremoniell president av tysk modell, som utsetts genom en politisk valprocedur och som vanligen har hälften av medborgarna som ideologiska motståndare, kan knappast vara en samlande gestalt på samma sätt som en monark som ärver sitt ämbete.
Oavsett dessa fördelar skulle det förstås inte vara möjligt att nu införa arvsmonarki i Sverige, utan statsskicket bygger på att vårt land varit en monarki under lång tid. Men givet den historia vi har och att monarkin kunnat anpassas till ett modernt demokratiskt styrelseskick vore det å andra sidan oklokt och omotiverat för oss i Sverige att säga nej till dessa fördelar. Sverige är redan ett modernt och demokratiskt land. Varför ska man då laga det som inte är trasigt?
Tillsammans kan kronprinsessan och prins Daniel vara goda representanter för ett Sverige som utvecklas i snabb takt, men ändå behåller banden till sitt förflutna. Det är verkligen värt att fira den 14 juli.
