Jag har under mitt engagemang i centerrörelsen inte bara stöttat kurdernas rätt till en egen stat i norra Irak, utan även under förbundsstämman för centerpartiets ungdomsförbund yrkat om att Sverige ska sälja vapen även till växande demokratier. Jag hade då Irak och det kurdiska självstyret i norra Irak som ett argument. Det är något som står i det sakpolitiska programmet än idag.

Sirwan Dabagh inledde sitt inlägg med att påpeka vikten av att använda rätt ord. Jag uppmanar Dabagh att leva som han lär. Han beskriver inbördeskriget, som delade det kurdiska folket och resulterade i uppemot fem tusen döda, för “svår tid” och “fördelningen av resurser”. Han påstår att jag har skrivit att “kurderna – egentligen – skapade IS” vilket jag aldrig har sagt, skrivit eller påstått.

Saddam Husseins administration har ställts inför domstol och dömts till döden eller livstids fängelse. Dabagh tycker alltså att det är befogat att frukta en blodig regim som inte längre existerar. Men tycker att man ska vända blad för de inblandade i det kurdiska inbördeskriget och för dem som sökte allians med Saddam Hussein mot sina egna.

Det är ett märkligt resonemang från en som fruktar upprepandet av historien. Den turkiska regimen som dagligen förtrycker kurderna är värd att frukta, i stället för Irak som har en kurdisk president.

Jag tycker att det kurdiska folket i norra Irak förtjänar ett demokratiskt styre, därför är det oerhört viktigt att Sverige sätter krav på den kurdiska regeringen i Erbil i dag, och även på en framtida kurdisk stat ifall det nuvarande styret fortsätter att utesluta de andra partierna.

Detta för att undvika en ny diktator i mellanöstern som utesluter andra partier, diskriminerar deras väljare och som förtrycker minoriteter samt konfiskerar deras mark.