Sverige är återigen i krig, och mediernas frontreportrar levererar högdramatiska men innehållslösa rapporter från båtar, kobbar och skär.
Ingen vet vad som finns under vattenytan, men vi förstår alla ”vart misstankarna går” som försvarsexperterna säger i studiodebatterna.
Michael Winiarski skriver i Dagens Nyheter att Ryssland inte har förnekat att det är deras ubåt man jagar, och det framställs som misstänkt, nära nog som en bekräftelse. Visserligen har inget annat land förnekat heller, men vi vet ju alla ”vart misstankarna går”.
Manegen är krattad för det mediala Sverige att gå in i en krigspsykos.
Under året har skildringen av Putins Ryssland tonat allt starkare i svart, och med den upphetsade rapporteringen om kränkningar av ryska flygplan (men inte av västliga) och av ryska övningar i Östersjön (men inte av Natos) har atmosfären tjocknat till den grad att vi nu är mottagliga för den Slutgiltiga Nyheten – ryssen är på väg mot huvudstaden!
Det krävs endast att Försvarsmakten skickade ut ett par hundra man och ett pressmeddelande, så är vi tillbaka i 1980-talets ubåtshysteri. Baserad liksom då på ytterst vaga uppgifter om vad det egentligen handlar om, vad som har setts och eventuellt hörts, och hur det ska tolkas.
I oktober 1982 hade Olof Palme just vunnit valet och skulle ta över regeringsmakten från de borgerliga då en okänd ubåt iakttogs i Hårsfjärden, inte långt från platsen för dagens händelser. Då var alla ense om ”vart misstankarna går”, efter grundstötningen av U-137 utanför Karlskrona hösten innan.
Den mediala uppslutningen bakom försvarets världsbild var total. Under skydd av sträng sekretess la militärens experter fram bevismaterial från Hårsfjärdsincidenten, och den kommission som tillsattes pekade ut Sovjetunionen som inkräktare, vilket ledde till en skarp diplomatisk protest.
I dag vet vi att det kan ha handlat om en psykologisk operation iscensatt av ett eller flera Natoländer i samförstånd med svenska befattningshavare.
Det var västliga ubåtar som var på besök, inte sovjetiska. Resultatet var en politisk succé – svenska folkets uppfattning om hotet från Sovjetunionen stärktes dramatiskt, och marinen fick efterlängtade tillskott i miljardklassen.
På den tiden, för trettio år sedan, ställdes motfrågor bara av några få journalister när drevet gick. I dag är vi där igen, i samma mediala konsensus. Vad har vi lärt oss?
Det hade den gången varit ytterst kontraproduktivt för Sovjet att skicka in ubåtar i svenska vatten, och sannolikt avhöll man sig från det efter U-137:s debacle.
Lika kontraproduktivt borde det i dag vara för Ryssland att låta mini-ubåtar patrullera i Kanholmsfjärden. Sverige är på väg mot ett Natomedlemskap, och allt man åstadkommer med kränkningar är att riskera att påskynda detta.
Då, på 80-talet, visade det sig i efterhand att ubåtsjakterna utgjorde del av ett politiskt-militärt spel där svenska folket vilseleddes, och där ”rysshotet” utnyttjades som fond för en gemensam – och falsk – verklighetsbeskrivning.
Hur är det idag? Var finns motfrågorna från journalisterna? Var finns modet att inta en kritiska hållning till försvarets vaga uppgifter? Var finns den sunda misstron mot de politiska och militära egenintressena?
Natovännerna vill se Sverige ta de sista stegen in i Nato. Man vill få ett avgörande skifte i opinionen åt det hållet. Försvaret vill ha mer pengar till utrustning. Atmosfären är mogen för allt detta – en observation i Kanholmsfjärden (en av hur många?) blir signalen till attack.
Medierna reagerar med reptilhjärnan och hugger direkt.
På vad? Inte ens det får de svar på. Sekretessen lägger hinder i vägen.