Independent Living-rörelsen är en världsvid medborgarrättsrörelse för personer med funktionsnedsättningar.
Vårt mål är självbestämmande och av-medikalisering, rätten att bo och verka var man vill i samhället och rätten att bara bli uppfattad som patient när en själv söker vård.
Att slippa bli utsatt för kränkande medicinsk behandling och kontroll, som det omtalade Hässleholmsförsöket, för att få rätt att leva det liv en själv vill.
Med personlig assistans som verktyg möjliggör vi detta och arbetar påverkanspolitiskt för att personer med funktionsnedsättningars mänskliga rättigheter ska respekteras.
I år blev ordet funkofobi en del av SAOL. Funkofobi beskriver den strukturella diskriminering som personer med funktionsnedsättningar drabbas av i samhällets alla områden.
Det kan handla om attityder, men lika mycket om byggnader, lagar och regler som varje dag utestänger många medborgare från det svenska samhället.
Man kan tycka att Sverige är ett föregångsland. Ett av mycket få länder i världen med en lagstadgadrätt till assistans. Men i nuläget tillämpas och tolkas lagen inte utifrån den ursprungliga intentionen.
Uppskattningsvis 300 personer får varje år drastiska neddragningar eller blir helt utan sin livsviktiga rätt till personlig assistans.
Rätten att få välja när, hur och av vem du ska få hjälp. Rätten att få mat i magen, kläder på kroppen och rätten att kunna arbeta och bilda familj.
Ofta blir dessa personer enskilda fall i media, som det går tycka synd om, men det handlar om något mycket större än enskilda fall.
Det handlar om mänskliga rättigheter.
Det är en mänsklig rättighet att kunna arbeta och röra sig fritt i samhället. En mänsklig rättighet som många i Sverige kan ta för given.
Men som inte gäller den som blir utan assistans, inte kan komma in på föräldramötet i sina barns skola för att det inte finns hiss eller inte kan lämna sin lägenhet i gruppboendet när den vill.
Sverige har förbundit sig att följa FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Man har lovat att inte backa i utvecklingen.
Men förra året fick svenska staten stark kritik från FN:s kommission. Den var mycket oroad över utvecklingen i Sverige och över bristen på mänskliga rättigheter i praktiken.
Det är dags för den svenska regeringen att bemöta kritiken från FN. Det är dags att visa att man uppfattar personer med funktionsnedsättningar som samhällsmedborgare värda mänskliga rättigheter.
Inte som vårdpaket och utgiftsposter i välfärdsbudgetar. Sverige är inget föregångsland när människor idag lever i husarrest, tvingas bo där de inte själva valt och inte kan röra sig fritt i samhället.
Det är ovärdigt en regering som tar strid för mänskliga rättigheter i andra länder att den som lever med funktionsnedsättning i Sverige idag förvägras detsamma.
Det är dags att ta ansvar!