Tabun finns i alla kulturer och samhällen.

Men varför finns så många i Sverige? Och varför verkar det komma fler och fler i takt med den postnationella rörelsen inom politik, medier, vetenskap och industri?

Är det för att de svenska politiska, kulturella och industriella eliter är besatta av framtiden?

Gud är död, om inte begraven, men drömmarna finns, vilket som bekant forntiden inte gör längre. Och det är framtiden som ska frälsa svenskarna från alla historiska misstag och oönskade rester av det gamla samhället.

Folkhemmet måste göras om, inspirerat av gamle gode Per Albin Hansson – fast tvärtom.

Sekularismen är den nya religionen. Antinationalismen är den nya nationalismen. Antirasismen den nya rasismen.

Konstruktivismenen den nya traditionen. Relativismen den nya absolutismen. Demokratismen den nya konformismen. Fred är det nya krig.

Mångkulturen är den nya kärnan; öppenhet, tolerans och människors lika värde den nya Bibeln, medan de unga pojkarna och flickorna i medierna är de nya visa männen.

Det är naturligvis polemisk sagt av mig. Men när man gör radio så måste man gå rakt på sak. Inte minst i Danmark där jag är programledere för programmet ”Danmarks röst” som hela juli ska handla om svenska tabun. Det som man inte får prata om i Sverige. 

Och vi börjar med invandring, därför att det onekligen är det största tabuet av alla just nu.

Men vi kommer även att prata om annat som svenskar inte vågar prata om. Konst, vänster, prostitution, feminism, försvarspolitik, romer, ålder, islam, auktoritet i skolan och avkristeniseringen av Sverige.

Självklart finns det många paralleller mellan Sverige och Danmark, också vad gäller tabun. Kulturen är i båda länderna djupt påverkad av kulturella rörelser och tendenser från resten av Europa och den övriga västvärlden.

Likaså befinner sig båda länderna i i migrationens tidsålder oavsett vilken migrationspolitik man gillar. Allt detta erkänner jag.

Likväl tycker jag att skilnaden mellan Sverige och Danmark, ja faktiskt mellan Sverige och resten av Europa, verkar växa sig större för varje dag.

Skillnaden mellan vad man får och inte får prata om i offentligheten. Om man vill fortsätta tillhöra det anständiga och respekterade etablissemanget vill säga.

Det är här tabun fostras. I distinktionen mellan gott och ont, mellan svart och vitt, mellan ljus och skugga.

Många gånger när jag i olika sammanhang har kontaktat svenska debattörer och annat klokt folk har jag fått höra att de inte vill medverka i ”den danska diskursen”.

Det är kodord för farligt, ett slags dark room, dit man går in som ren men kommer ut som smutsig, och när ens namn senare googlas kan man ”avslöjas” för att ha haft samöre med rasistiska och neokonservativa danskar.

Personligen känner jag knappt en enda neokonservativ människa i Danmark. Själv är jag bara konservativ på ett ganska gammalt sätt.

Så detta är anledningen till att jag gör ”Danmarks röst”.

För att demonstrera för svenska lyssnare att man inte behöver leva sitt liv präglat av alla dessa tabun, så som svenskar gör – mer eller mindre frivilligt. För att visa att svenskar kan bli en del av Europa, om man börjar lyssna till – svenskarna. ​