Trots FRA-lagens goda föresatser har möjligheter att få förvarningar om terrorattentat minskat sedan den röstades igenom. Terrordådet i Norge och självmordsattentatet i Stockholm visar hur stora svårigheterna är att fånga upp och tolka varningssignaler på ett sätt och inom en tidsram som gör det möjligt att påverka förloppet, skriver Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys.
En gång i teknikhistoriens gryning kom någon på idén att konstruera en framhjulsdriven motorcykel. Den gick som ett spjut men vägegenskaperna var därefter, cykeln for med osviklig precision ut i tangentens riktning med sikte på första bästa stenblock. Konstruktörerna lade ner stor möda och uppfinningsrikedom på att rätta till bristerna men utan att riktigt få till det. Eller som en sentida motorskribents konstaterade: varför begrep de inte att det var själva grundidén som var fel?
Den framhjulsdrivna motorcykeln dyker upp i många skepnader och sammanhang som en feltänkandets flygande holländare, senast aktualiserad av regeringens nya eller snarare uppdaterade nationella strategi mot terrorism.
Sedan den förra strategin lades fram i februari 2008 har läget, som regeringen konstaterar, i viktiga avseenden förändrats. Hotbilden har sedan 2010 uppgraderats och Sverige undgick med minsta möjliga marginal och sannolikt genom rena tillfälligheter ett förödande terrorattentat i Stockholm den 11 december samma år. Både detta attentat och dåden i Oslo följande sommar visade samhällets utsatthet men inte minst hur stora svårigheterna är att fånga upp och tolka varningssignaler på ett sätt och inom en tidsram som gör det möjligt att påverka förloppet. Hur mycket goda föresatser vi än staplar upp är det ändå här som den avgörande punkten finns.
I regeringens dokument nämner man ett kommande förslag att återigen ge Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen rätt att med vissa förbehåll beställa signalspaning från FRA. Regeringen kan också vid behov ”överväga åtgärder för att undanröja hinder för en effektiv och modern myndighetssamverkan”. Formuleringen är inte direkt förtroendeingivande: Är det inte regeringens alldeles självklara skyldighet att undanröja sådana hinder? Och vad är annars meningen med ett nationellt strategidokument av detta slag?
Bakom dokumentets formuleringar ligger den fatala underrättelsemässiga eftergift som regeringen gjorde i efterspelet till debatten om FRA-lagen 2008. För att blidka kritikerna ändrades lagen 2009 så att Säkerhetspolisen och Rikskrim inte längre fick rätt att beställa signalspaning. Den lag som ursprungligen syftade till att öka förmågan att få förvarning inför bland annat terroristattentat ledde nu till att förmågan istället minskade. Motorcykeln hade under det parlamentariska trycket byggts om till framhjulsdrift och hamnade följdriktigt i diket. Utredare och departementstjänstemän skickades ner efter den, men åren har gått och de har fortfarande inte lyckats få någon ordning på konstruktionen. De halvdåliga och kvartsbra idéerna har avlöst varandra, nu senast regeringens löfte att kanske underlätta ”modern myndighetssamverkan”.
Historien och samtiden visar att det finns viktiga integritetsfrågor som alltid måste beaktas i sammanhang som detta. Med här handlar det inte om integritet utan om ett ganska meningslöst politiskt spel med förvarningsförmågan som insats. En nationell strategi mot terrorism värd namnet borde lösa problemen i rätt ordning, att först se till så att vi har ett förvarningssystem som inte är felbyggt och underpresterar och sedan hanterar de faktiska konsekvenserna för integritetsskydd och medborgarkontroll.