Dagens cyklister rör sig i trafikmiljöer där bilen är normen. För att bryta olyckstrenden och göra det möjligt för fler att välja cykeln, måste cyklisterna ges företräde i trafikplaneringen. Särskilda cykelgator och cykelöverfarter är två förslag i den utredning som jag idag överlämnar till regeringen, skriver Kent Johansson (C).

Om du en gång lärt dig cykla kommer du alltid att kunna det. Så brukar vi säga, men alltför få människor i vårt land gör barndomens glädjefyllda cykling till en vana genom livet.

Samtidigt vet vi att ökad cykling endast ger fördelar, både för samhället och för den som cyklar. Våra kommunikationers negativa miljöpåverkan minskar med ökad cykling, folkhälsan förbättras genom mer rörelse och mindre buller och trängseln i våra storstäder minskar.

Den som väljer cykeln får dessutom tidseffektiv och bra vardagsmotion. Cykeln är ett smidigt, flexibelt transportmedel under både färd och parkering.

Fördelarna med ökad cykling är många och nackdelarna är närmast obefintliga – förutsatt att cyklingen är säker. Mot denna bakgrund har jag på regeringens uppdrag utrett möjligheterna att kunna åstadkomma ökad och säker cykling i vårt land.

Hur ser då verkligheten ut, och vad behöver göras?

Cyklisten rör sig i dag ofta i en trafikmiljö där motortrafiken är norm och där utrymmet delas med tung och snabb trafik. Som cyklist har du sällan ett eget utrymme utan får ta dig den plats som behövs, inte sällan i konflikt med annan trafik. Sammanhängande cykelvägnät med gena sträckningar som erbjuder närmaste vägen saknas. Befintliga cykelbanor har för ofta också ett bristande, alltför lågt prioriterat, underhåll.

En konsekvens av dessa förhållanden är att allvarliga cykelolyckor ökar. Detta är en farlig trend som måste brytas.

För att kunna bryta olyckstrenden och göra det möjligt för fler att välja cykeln krävs det att cykeln ses som ett eget transportsätt och prioriteras i trafikplaneringen. De flesta av oss är både cyklister, bilister och fotgängare – fast vid olika tillfällen. Oavsett vilken roll vi för tillfället har i trafiken är det tydligt att konflikterna ofta uppstår när trafikslagen ska samsas om ett litet, trångt utrymme. Och det är alltid de oskyddade trafikanterna som drar det kortaste strået.

Cyklisten behöver en trygg plats i trafikmiljön, och det kan förverkligas med regelförändringar tillsammans med en tydlig politisk och ekonomisk prioritering.

När jag i dag överlämnar cyklingsutredningen till infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd konstaterar jag att det är viktigt att cyklingen får en tydligare roll i planeringen och att cyklingen får en tydligare plats i trafikmiljön.

De strukturer, planeringssystem och trafikregler som behövs finns i stor utsträckning på plats och vi kan därför med några förändringar, redan i dag, åstadkomma stora förbättringar för cykeln som transportmedel.

Jag föreslår bland annat:

● Cykling ska i planering ses som ett eget transportsätt.

● Möjlighet att inrätta så kallade cykelgator. Där ska cykeln vara norm. Hastighet, parkering och företräde ska där i första hand utgå från cyklisterna.

● Möjlighet att inrätta cykelöverfarter där cyklister har företräde genom att förare får väjningsplikt mot cyklande som ska färdas ut på en cykelöverfart.

● Att barn till och med det år de fyller 8 år får cykla på gångbanan om cykelbana saknas.

● Ökat samspel och samverkan mellan cykling och kollektivtrafik.

Detta är några av mina utredningsförslag för ökad och säker cykling. Sverige har en cykelskuld, där vi länge varit omedvetna om alla cykelns fördelar. Nu måste cykling som transportsätt få en viktig roll när vi skapar framtidens hållbara transportsystem.