Debattinlägg

Sverige måste uppdatera sin syn på internationell adoption

Publicerad
ADOPTION ·

Tobias Hübinette om adoption som gränsar till människohandel:

Ryssland har nyligen stoppat adoptioner till Sverige. Det är ett tecken i tiden. Internationell adoption har utvecklats till en lukrativ affärsverksamhet med inslag som gränsar till människohandel och trafficking. Men en ny era står för dörren, där västerlänningars rätt till barn från övriga världen inte längre betraktas som en självklarhet, skriver Tobias Hübinette. 

De senaste dagarna har adoptionsfrågan åter seglat upp på den politiska dagordningen, i det land i världen som med 55 000 utlandsadopterade överlägset har adopterat flest barn i proportion till den egna befolkningen. Denna gång handlar det om att Ryssland har stoppat adoptionerna till länder som tillåter samkönade äktenskap och där Sverige ingår. Utan att på något sätt sympatisera med motivet bakom beslutet, så är det ryska adoptionsstoppet ett tecken i tiden, liksom reaktionerna är en repris av de hysteriska protester som följde på det temporära stopp för adoptioner från Vietnam som gällde 2008-09.

Då liksom nu är fokus på de svenska adoptanternas längtan efter och behov av barn, och liksom med adoptionsstoppet från Vietnam så upplevs det ryska stoppet som en förolämpning mot inte bara adoptivföräldrarna utan mot landet som helhet. Detta utifrån föreställningen att Sverige är alla världens barns främsta beskyddare.

Den internationella adoptionsverksamheten handlar dock inte om att rädda och skydda de mest utsatta barnen, det var det länge sedan den gjorde, utan om en lukrativ industri som sedan 1980- och 90-talen har löpt amok och blivit blind för sin egen korruption, liksom för de manipulerade identiteter och förstörda liv som den lämnar efter sig bland de adopterade själva och bland familjerna i ursprungsländerna. Sverige behöver helt enkelt uppdatera den bild som fortfarande råder av internationell adoption. Det visar inte minst den danska dokumentär som Kunskapskanalen visar ikväll – Adoptionens pris.

Den internationella adoptionens uppkomst går tillbaka till efterkrigstiden och uppstod i spåren efter alla de krig och konflikter som ägde rum under kalla kriget och avkolonialiseringen. De barn som adopterades under 1950- och 60-talen kan kanske liknas vid den grupp som vi idag kallar ensamkommande flyktingbarn. Barn från krigsdrabbade länder som Japan, Sydkorea och Vietnam, ofta med en västerländsk far och inte alltid föräldralösa, fördes över till adoptivföräldrar i västvärlden utifrån barnens egna skyddsbehov och utan att några större summor pengar bytte hand.

På 1970-talet konsoliderades sedan bilden av internationell adoption som en progressiv solidaritetshandling, och särskilt i Sverige där den internationella adoptionen spelade en viktig roll i konstruktionen av Sverige som världens mest antirasistiska land. Det är den bilden av internationell adoption som så många fortfarande omhuldar. Diskussionen om och synen på internationell adoption i dagens Sverige är helt enkelt i mångt och mycket ouppdaterad sedan 1970-talet.

På 1980- och 90-talen kom den internationella adoptionsverksamheten att marknadsanpassas genom att privata adoptionsbyråer och icke-statliga adoptionsorganisationer ersatte bilaterala avtal mellan stater och NGO:s. Efter kalla krigets slut exploderade verksamheten i omfång, och 2004 nåddes kulmen med 40 000 adoptioner världen över.

Det är just från och med 1980-talet som internationell adoption utvecklas till en lukrativ affärsverksamhet med inslag som gränsar till människohandel och trafficking. Däribland systematiskt förfalskade och manipulerade identiteter på adoptivbarnen och deras familjebakgrunder för att göra dem ”föräldralösa” och adopterbara, omfattande korruption och kriminalitet, skyhöga adoptionsavgifter och en mindre armé av mellanhänder i ursprungsländer som Sydkorea, Thailand, Sri Lanka, Etiopien och Colombia, vilka försörjer sig på verksamheten.

Efter 2004 har dock adoptionssiffrorna rasat, och idag står den internationella adoptionsindustrin inför sin djupaste kris någonsin. Det är i ljuset av denna kris som det ryska adoptionsstoppet bör ses. De senaste åren har nämligen ursprungsland efter ursprungsland börjat ifrågasätta den internationella adoptionen i grunden. I ursprungsländer som Sydkorea har alltfler börjat få upp ögonen för korruptionen och särskilt för de negativa konsekvenserna av de otaliga manipulerade identiteterna på dem som adopterats bort till västvärlden, inklusive till Sverige.

Indien, Kina och många latinamerikanska och sydostasiatiska länder är vidare inte lika fattiga som de var på 1960- och 70-talen, och där prioriteras idag inhemsk adoption och andra vårdnadsformer av utsatta barn före internationell adoption. I Mellanöstern och Afrika finns en generell skepsis till att adoptera bort barn till västvärlden mot bakgrund av den koloniala närhistorien.

Det ryska adoptionsstoppet till Sverige är inget annat än ett tecken i tiden på att en ny era och en ny värld randas där västerlänningars och svenskars självpåtagna rätt till barn från andra länder inte längre är lika självklar som tidigare.

Ikväll klockan 20.00 sänder Kunskapskanalen dokumentären Adoptionens pris, om ett etiopiskt par som väljer att lämna två av sina barn till adoption. Ett danskt par, som länge längtat efter egna barn, adopterar de två barnen. Om de biologiska föräldrarnas utsatthet och sorg, barnens trauma och adoptivföräldrarnas förhållningssätt när deras liv inte blir som de tänkt sig.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.