När vi skrev boken ”Jag är ju svensk” kände vi inte till Islamiska staten (IS).
Vi hörde talas om att unga människor rekryterades för att strida på islamisternas sida i olika konflikthärdar i världen. Men utöver al-shabaab i Somalia visste vi inte mycket om vilka organisationer som dessa ungdomar drogs till.
I och med IS:s framgångar i Syrien och Irak växer problemet och de fruktansvärda konsekvenserna visas dagligen i nyheterna. Frågan om varför unga människor dras till fundamentalistiskt och våldsbejakande islam har upptagit oss länge.
Vi tror att det är ett sätt att slippa brottas med sin nationella identitet.
Tron överskrider nationsgränserna och man behöver inte vara född muslim. Ens föräldrar behöver inte vara troende. Man kan läsa sig till allt. Även om man skulle ha växt upp med muslimska traditioner kan man snabbt bli mycket kunnigare än sina föräldrar i hur tron ska uttolkas.
Som ung ser man heller inte fundamentalisternas krav på total tillhörighet, eller deras förnekande av att individen också ingår i andra sammanhang.
I Sverige strävar en del moskéer och religiösa föreningar medvetet för att isolera medlemmarna.
De säger sig vilja skydda medlemmarna från allt ont i det sekulära samhället. De för medlemmarnas talan utåt. Som beskyddare och talesmän stärker ledarna sin egen makt över medlemmarna och förstärker deras isolering.
Därtill kommer den risk som alltid är förknippad med slutna grupper, nämligen att de kan vara grund för fundamentalism.
Många unga muslimer lockas av islamisternas budskap att västvärlden utnyttjar och kränker muslimerna. De menar att endast religionen kan ge styrka att slå tillbaka mot förtryckarna.
Fundamentalisterna har överfört så mycket hat och avståndstagande gentemot det sekulära samhället att det är oundvikligt att några ungdomar, uppfyllda av religiöst nit tar till vapen och krigar i religionens namn.
Föräldrarna till dessa ungdomar har ofta långt före samhället sett att någonting har gått snett. Men de har lika lite som föräldrar vars barn har dragits in i Livets Ord, Maranata eller Röda armén-fraktionen i Tyskland kunnat förhindra att barnen sugs in i rörelsen.
Dessa föräldrar borde inte behöva sitta ensamma med sorgen över att kanske ha förlorat sitt barn för alltid, och med skammen över att förknippas med extrem islamism.
Vi måste på allvar börja se detta som ett problem som angår hela samhället.
För 20 år sedan var det inte många unga kvinnor som vände sig till samhällets institutioner för att få skydd mot hedersrelaterat förtryck eftersom det inte fanns någon kunskap och beredskap för att hantera sådana problem.
I dag har socialtjänsten ett tydligt uppdrag att hjälpa till med sådana problem och kunskaperna har ökat avsevärt.
På samma sätt måste kunskaperna om och beredskapen att hantera sekteristisk islamism öka i samhället. Om vi ska förhindra rekryteringen till våldsbejakande sekter måste det finnas hjälp att få i tid.