BILDEN AV IRAN Iran befolkas inte enbart av fundamentalistiska präster. Landet har det mest sekulariserade folket i den muslimska världen – och majoriteten av de universitetsutbildade är kvinnor. Ändå skildrar SVT och dokumentärfilmaren Nahid Persson oss iranska kvinnor som underordnade, dömda till prostitution och mångifte. Hur kan ett public service-bolag låta en så uppenbart partisk filmare förmedla bilden av ett helt samhälle? undrar Shahla Aliyari, sekulär exiliranier.
Senaste veckorna har Sveriges Television visat några dokumentärfilmer av filmaren Nahid Persson. Dessa har handlat om situationen för kvinnorna i det iranska samhället.
I dessa dokumentärer, bland annat i Prostitution bakom slöjan och Fyra fruar och en man, hävdar Persson att hon förmedlat en bild av kvinnors levnadsförhållanden i Iran. Men dessa berättelser har i själva verket svartmålat bilden av iranier, det iranska samhället och den iranska kvinnan.
I ett land med 75 miljoner invånare får filmaren tag på två prostituerade kvinnor som tillhör en marginaliserad grupp som bor i utkanten av Teheran, en stad med en befolkning som uppgår till 14 miljoner. I berättelsen ges en bild av att dessa kvinnor skulle representera en stor grupp kvinnor som lämnat de traditionella förhållandena i landsbygden för ett friare liv i Teheran.
I Fyra fruar och en man får filmaren tag på en man som har några fruar – även om denna dokumentär är ett nedslag, förstoras ett fenomen som nu för tiden sällan förekommer i det iranska samhället. Nahid Persson försöker med andra ord tala om för tittaren att detta är livet för en större grupp iranier.
Det tragiska i sammanhanget är att Sveriges Television, som det verkar utan någon som helst egen kritisk hållning till innehållet i Nahid Perssons dokumentärer, visat filmerna. Och det inte en gång utan flera gånger. Finns det inte i hela tv-huset någon enda sakkunnig som frågar sig: Hur kommer det sig att ett land där majoriteten av de universitetsutbildade är kvinnor, och som dessutom har högst sekulariseringsgrad i den muslimska världen, påstås ha så svaga och underordnade kvinnor?
Var fanns den kritiskt tänkande granskaren – den som den svenska journalistkåren är så stolt över? Har de ansvariga inom Sveriges Television, alltså de som köper in dessa dokumentärer, helt missat bilderna av den gröna rörelsens demonstrationer sommaren 2009? I denna frihetsrörelse var de kvinnliga demonstranterna som kom ut på gator och torg för att protestera mot den styrande religiösa etablissemanget lika många som männen.
Nahid Person hävdar själv att hon är (eller i alla fall var) en vänsteraktivist. Hon är emot den islamiska regimen och betraktar sin flykt från Iran som en befrielse. Hur kan en så uppenbart partisk människa ge en rättvis bild av ett samhälle?
Om vi åtminstone i en av hennes dokumentärer givits en mer nyanserad bild av Iran hade jag nöjt mig. Men Persson hittar inte en enda ljusglimt – vare sig i det iranska samhället eller hos kvinnorna ute på landet. Varför ifrågasätter public service-företaget SVT inte detta? Vill SVT, som vissa pessimister hävdar, helt enkelt förmedla en negativ bild av Iran?
Så här ligger det, rent upplysningsvis, till: Iran befolkas inte enbart av fundamentalistiska präster. En stor majoritet av iranierna är emot det islamistiska styret. Under åren har det förts en tålmodig kamp bland medborgarna, inte minst hos de iranska kvinnorna, för att försöka ändra på alla missförhållanden.
Därför är det sorgligt att en oseriös dokumentärfilmare som Nahid Persson tillåts smutskasta och förnedra ett helt folk – till synes för att visa sin lojalitet med det svenska etablissemanget.
Om SVT tog sitt public service-uppdrag på allvar skulle Perssons partiska utsagor om Iran balanseras med kommentarer från professionella samhällsvetare – helst då med iranskt ursprung. Med sina något djupare kunskaper hade de kunnat ge en annan bild än Perssons av verklighetens Iran.
Bara i Sverige finns ett dussin samhällsvetare som har forskat om det iranska samhället.
Är Nahid Perssons skildring av de iranska kvinnornas situation verkligen representativ? Eller rör det sig i själva verket om en uppgörelse med den islamistiska regimen – på bekostnad av de iranska männen och kvinnornas rykte?