PUBLIC SERVICE 28 aug. 22.00 visade Svt2 en dokumentär om händelserna i Srebrenica 1995 under namnet Staden som offrades. Filmen visar en ny bild av händelser som ledde till massakern i Srebrenica 1995 där huvudansvaret för massakern läggs på den bosniska ledningen med Alija Izetbegovic i spetsen som påstås ha offrat staden. Det skriver Bosniska akademiker i Sverige.
Izetbegovic ska även ha ingått ett förbund med USA:s dåvarande president Bill Clinton där han blev uppmanad av Clinton att offra 5 000 bosniska män i Srebrenica för att utlösa NATO:s militära intervention mot bosnienserber. Filmens intention är att visa att Srebrenica inte var ett folkmord, att det var muslimska angrepp mot serbiska byar kring Srebrenica som ledde till att bosnienserberna var tvungna att inta staden.
Den bosniska armen i Srebrenica framställs som numerärt och till viss del även vapenmässigt överlägsen den bosnienserbiska armen. Ledaren för den bosniska armen i Srebrenica, Naser Oric, utpekas som kriminell och är det främsta skälet att konvojer med barn, kvinnor och gamla flyr från den belägrade staden i april 1995.
En av filmens källor uppger att ca. 5 000 bosniska män dödats av bosnienserbiska armen när de försökte bryta sig ut från staden samt att det mest liknade en konventionell militär aktion. I filmens avslutsdel nämns att den serbiska sidan inte erkänt dessa händelser som ett folkmord, därefter hör man Ratko Mladic säga att aktionen inte var riktad mot varken civila eller FN‐styrkor, utan endast mot fundamentalistgrupper och terrorister. Filmen avslutas med att peka ut Alija Izetbegovic som den som bär ansvaret för det som skedde i Srebrenica.
Filmen är en förfalskning av historien som bryter mot journalistetik på flera punkter. Filmen visades i april 2011 i Norge och fick den norska Helsingforskommittén att i ett 18 sidor långt brev rikta skarp kritik mot NRK för att ha valt att visa en film med så många faktafel och upplysningar som är i direkt strid med det som fastslagits av den internationella krigsbrytartribunalen i Haag (ICTY). Detta blev även uppmärksammat i Norsk media.
Filmen använder ständigt uttrycket ”muslimska armén” trots att den bosniska armen och de bosniska myndigheterna inte var monoetniska. Dessutom heter folkgruppen bosniaker och inte muslimer.
Massakern i Srebrenica 1995 är det största massmordet i Europa sedan andra världskriget. Den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag har bl.a. 2004 i domen mot Radislav Krstic enhälligt och efter mycket omfattande bevisning slagit fast att detta var ett planerat folkmord.
Helsingfors kommitténs brev innehåller en grundlig sammanställning av de flesta faktafel som finns i filmen med omedelbar tillrättavisning understödd av externa källor och dokument. Därför begränsas denna text till att endast peka ut de mest kardinala sakfel.
Att lägga fram påståenden om närmast bisarra avtal mellan Izetbegovic och Clinton utan några som helst dokumentunderstöd eller svarskommentarer från de utpekade parterna är oansvarigt.
Det är mycket möjligt att en del politisk kohandel har ägt rum, men att försöka lägga skulden på den bosniska ledningen och till viss del även den amerikanska för en massaker som bosnienserbiska styrkor har begått är direkt sakfel.
Att bosnienserber skulle ha intagit Srebrenica som hämndaktion för bosniska angrepp mot serbiska byar och för att förhindra ytterligare attacker dementeras också av ICTY där det slås fast att Srebrenica varit strategisk viktigt för att bosnienserberna skulle få ett sammanhängande territorium samt att order om att inta Srebrenica kommit direkt från Radovan Karadzic.
Av dessa källor framgår även tydligt att de bosniskserbiska styrkorna varit totalt överlägsna i krigsmakt samt att staden hölls under isolation. Flyktingkonvojerna som visades i filmen flydde inte från Naser Oric´s kriminella gäng utan från bosniskserbiska styrkor som hade intagit staden. ICTY:s material uppger även hur bosniskserbiska styrkor separerade alla män från dessa konvojer för att sedan avrätta dem.
Filmen visar hur Ratko Mladic ger garantier om att inga civila eller FN‐soldater kommer att skadas, det filmen avstår från att berätta är att bosniskserbiska styrkor, så fort massakrerna inleddes, tillfångatagit flertal FN‐soldater och hållit de som gisslan för att dessa skulle återkalla Natos flygunderstöd.
Vidare nämner inte filmen en enda dom av ICTY för massakern förutom domen mot Naser Oric. Radislav Krstic var befälhavare för bosniskserbiska styrkor runt Srebrenica (s.k. Drina corps) och dömdes 2004 till ICTY:s hårdaste straff för just händelser i Srebrenica. Inte heller nämns FN:s rapport om Srebrenica från 1999.
Att en sådan här dokumentär inte ens i förbifarten nämner så grundliga bevissamlingar kan inte tolkas på annat sätt än att det råder en stark partiskhet och att filmen försöker ge en kraftigt snedvriden bild av de verkliga händelserna.
Huruvida vissa politiska utspel verkligen ägt rum under kriget i Bosnien är ett intressant journalistämne som behöver unders ökas närmare. Att däremot utnyttja ett sådant ämne i syfte att rentvå en sida och skuldbelägga den andra för en händelse som internationellt erkänts som folkmord är omdömeslöst, partiskt och direkt fel i sak.
Den stora frågan är varför väljer SVT att visa en sådan film? Den ansvarige utgivaren måste ha känt till Helsingforskommitténs kritik mot NRK och deras kritikbrev? Tar man del av detta brev framstår det tydligt att filmen är både partisk och osaklig och därmed bryter mot SVT:s sändningstillstånd.