Regeringens förslag om att barnbidraget ska delas lika mellan föräldrarna motiveras med jämställdhetsargument. Men det finns både mammor och pappor som vägrar ta ansvar för sina barn, och låter den andre föräldern bära hela bördan själv. Den som inte engagerar sig i sitt barn är inte förälder och kan därför inte heller tilldelas barnbidrag, skriver Ann Heberlein.
I den bästa av världar är regeringens förslag om att barnbidraget ska delas lika mellan föräldrar som har gemensam vårdnad ett utmärkt förslag. I den bästa av världar önskar alla föräldrar sitt barn det bästa och skonar barnet från konflikter mellan föräldrarna, gräl och anklagelser. I den bästa av världar tar båda föräldrar fullt ansvar för att barnet har det så bra som möjligt, känslomässigt såväl som materiellt.
I den bästa av världar behöver regeringen inte gå in och dela på barnbidraget mellan vårdnadshavarna. I den bästa av världar är det naturligtvis självklart att föräldrarna delar lika, på ansvar och utgifter men också på glädjen.
Förslaget motiveras med jämställdhetsargument: Socialminister Göran Hägglund säger att ”det handlar om att båda har ansvar för barnen”. Förslaget ska alltså uppfattas som ett moralpedagogiskt initiativ vilket syftar till att uppmuntra föräldrarna att ta lika stort ansvar för barnet.
Statens ambition är alltså att, medelst pengar, påverka medborgarens syn på föräldraskap och dennes utövande av detsamma. Jag är inte den enda som tycker att det är ett naivt förslag.
Flera tunga instanser har varnat för att en delning av barnbidraget kan leda till större fattigdom bland ensamstående mammor, en källa till konflikter och i slutändan att barnet kommer i kläm. Försäkringskassan, BO, Statskontoret och Advokatsamfundet uttrycker samtliga oro. Deras invändningar bör tas på allvar: De utgör alla instanser som kommer i kontakt med föräldrar i konflikt och barn i kläm.
När det allmänna barnbidraget infördes var det ett radikalt grepp att låta pengarna gå direkt till mamman istället för till familjens försörjare, mannen. 1948 tänkte man att det garanterade att pengarna användes till vad de var menade åt, alltså barnen.
Dagens förslag om att dela bidraget mellan mamman och pappan beskrivs snarast som en jämställdhetsåtgärd. Fokus har flyttats från barnets bästa till en tänkt samhällsnytta.
Det finns ett antal föräldrar – både mammor och pappor – som inte tar ansvar för sina barn, som lugnt låter den andre föräldern bära hela bördan själv. I dagsläget är det ytterst svårt att få ensam vårdnad om ett barn. Praxis är gemensam vårdnad, oavsett om båda föräldrarna engagerar sig i sitt barn eller inte. Det krävs svåra problem, som missbruk, misshandel eller övergrepp för att få igenom enskild vårdnad.
Detta innebär att den grupp föräldrar som inte är direkt olämpliga, men som inte heller utövar sitt föräldraskap på ett ansvarsfullt sätt, i och med detta förslag ges rätt till halva bidraget för något de inte utför.
Men föräldraskap handlar inte om biologi. Föräldraskap är något som utövas – och den som inte engagerar sig i sitt barn är inte förälder och kan därför inte tilldelas barnbidrag.