Att jag blev rosenrasande på Arbetsförmedlingen i våras var det få av SVT Opinions läsare som missade.
Jag sattes på vuxendagis och skulle ägna mig åt fritidssysslor på kontorstid. Jag totalvägrade, krävde mer frihet och nu sitter jag här med fast jobb.
Min hemlighet? Månader av ångest och ständigt självförnyande.
I mitt fall misslyckades AF med den mest grundläggande uppgiften de har; nämligen att inspirera och hjälpa mig att hitta nya vägar till att söka jobb.
För att inte tala om det jag bad om mest, vilket var att helt enkelt hjälpa mig att bredda mitt sökande. ”Gå hem och googla lite så kan vi prata om det vid nästa tillfälle” var en mening jag hörde mer än en gång. Googla på vadå?
Efter att nyligen ha läst om samtliga reformer som AF önskar genomföra så blir jag fantastiskt lättad och glad över att man tagit till sig kritik, men väljer ändå att behålla en hälsosam skepsis.
Utmaningen är enorm, jag håller med. Jättesvår och jättestor och kommer att ta lång tid.
Det jag är mest orolig över är att mycket kommer stanna på pappret. Jag vill inte verka bitter och negativ nu när det ska börja ske förändringar, men jag undrar en sak. Hur ändrar man på de värdegrunder som AF har haft de senaste 10-15 åren?
Man är ett vanedjur som människa och det är väldigt lätt att köra på i samma spår. Jag säger absolut inte att det är omöjligt men skulle vilja veta hur det är tänkt. Och hur kommer det att följas upp?
Kommer alla dessa reformer innebära att AF äntligen förstår att alla har olika behov och att det inte är en vettig åtgärd att dra alla över samma kam för att det är bra för logistiken?
Kommer folk att kunna sluta känna sig förföljda och lägga ner mer energi på kanske tio bra ansökningar per månad istället för det dubbla bara för att man ”ska”?
Kommer man kunna besöka AF i framtiden utan en klump i magen och inövade argument till varför man inte har sökt vissa jobb man kanske mår psykiskt dåligt utav?
Min viktigaste fråga är: Kommer AF att se och respektera mig som en vuxen människa och inte 'arbetslös #265 med noll hjärnkapacitet'?
För det är väl där trots allt där en av de största skorna klämmer, just att folk har blivit så illa behandlade på grund av att de är arbetslösa? Jag hoppas AF förstår min kritik, även om den svider.
I Dagens Nyheter står det att det just nu jobbas på sätt att förbättra individens första besök hos en förmedlare som sedan ska bestämma vilken typ av hjälp man är i behov av.
Ursäkta om jag frågar men vad i hela friden har förmedlarna haft för direktiv hittills, om detta är något man inte ständigt arbetat utifrån?
Samtidigt vill jag även utdela en stor eloge för den ärlighet och självinsikt som genomsyrar stycket på AF:s hemsida och i DN där man förklarar att man har behandlat många frågor riktigt dåligt och vem som har fått lida av det.
Jag känner mig väldigt träffad just för att jag alltid tillhört den gruppen som hamnat i 'du får klara dig själv'-högen som de syftar till.
Nu har jag klarat mig själv. Jag har hittat ett jobb jag verkligen trivs med. Helt på egen hand och jag är så galet stolt över mig själv.
Tack Arbetsförmedlingen, för att ni lämnade mig ifred. Jag hoppas att ni kan framkalla samma känsla hos folk i framtiden, fast på ett mer hjälpsamt sätt!
Mvh,
Numera tågvärd.