Det spelar mindre roll att det var programledaren själv som låg bakom bröstskämtet i lördagens schlagertävling. SVT borde tänka på vilka signaler de sänder ut till sin miljonpublik.
För två år sedan toppades löpsedlarna av sensationsrubriker som ”Thorsten Flinck tar Gina Dirawi på rumpan”. Tv-programmet detta skedde i var Melodifestivalen och Flinck var en av de tävlande. I veckan kan vi läsa liknande rubriker, men denna gång om en händelse inskriven i manus.
Under en mellanakt i lördagens delfinal var programledaren Nour El-Refai och sidekicken Björn Gustafsson utklädda till siamesiska tvillingar, och vid ett tillfälle klämde Gustafsson på El-Refais ena bröst. ”Vad gör du?” frågade hon, och Gustafsson svarade ”Det kliar på mitt bröst”. Kritiken lät sig inte vänta och det hela har de senaste dagarna blivit en snackis.
Fort påpekades dock att det hela var Nour El-Refais idé, och att kritiken därmed skulle vara obefogad. ”Om det hade varit min idé hade det nog inte känts så bra” sa Gustafsson i en intervju direkt efter programmet.
Att resonera såhär är dessvärre vanligt – ”hon ställde ju själv upp på fotot” används ofta som ett argument mot de som kritiserar sexistisk och kvinnoförnedrande reklam. Detta utgår från att kritiken enbart skulle handla om Nour El-Refais eller om fotomodellens upplevelse, snarare än de signaler programmet sänder ut till sina miljoner tittare.
Att som kvinna röra sig i det offentliga rummet är ofta långt ifrån enkelt. Att få en hand på sin rumpa, eller att få en främmande mans kropp tryckt mot sin egen helt utan förvarning är något man helt enkelt får räkna med om man vill gå ut och dansa en lördag. Säger man ifrån är man torr och förstör stämningen. ”Ta det som en komplimang” eller ”Jag skämtade ju bara” tycks vara de säkra korten för att fritt kunna ta sig rätten över en annan människas (kvinnas) kropp.
När Thorsten Flinck klämde tag i Gina Dirawis rumpa reagerade hon instinktivt med att skämta och med att säga ”det är okej för den här gången”. Hon har förmodligen varit med om liknande situationer så många gånger att hon lärt sig att det är det bästa sättet att hantera det på.
Att ifrågasätta eller bli arg är lönlöst just på grund av hur normaliserat det är. Jag har så många gånger talat med kvinnor och tjejer som blivit sexuellt trakasserade men som inte reflekterat över att det handlat om sexuella trakasserier.
Att i bästa sändningstid bagatellisera den här sortens integritetskränkning bidrar inte bara till denna normalisering – det är också väldigt tröttsamt.
Om jag vore man skulle jag vara urless på den bild som media ständigt målar upp av män.
För vad var egentligen det roliga i sketchen med Björn Gustafsson och Nour El-Refai? Varför passade Thorsten Flinck på att greppa tag om Gina Dirawis rumpa när han fick en kram?
Det handlar om en översexualiserad mansnorm, men också om makt. En man måste helt enkelt ta chansen att röra vid en kvinnas bröst eller rumpa om han får tillfälle – han är inte tillräckligt sofistikerad för att kunna låta bli. Och framförallt så har han, på grund av både sitt fysiska och strukturella övertag, makten att göra det – och då bör han också visa detta övertag.
Låt gå för att det kan tyckas oskyldigt och lite busigt när man sitter och spånar manusförslag. Vi är ju, som sagt, väldigt vana vid de här stereotyperna.
Men som tv-kanal, och kanske framförallt i public service regi, måste man sätta den här sortens skämt i ett sammanhang och ställa sig själv några kritiska frågor.
Normaliseras tafsande av skämt som dessa? Befäster vi en osund mansnorm genom en sån här scen? Vad sänder vi ut för signaler till alla de tjejer och kvinnor som dagligen tvingas bita ihop och acceptera att få sin integritet kränkt?
Argumentet ”det är bara ett skämt” fråntar inte SVT etiskt ansvar. Melodifestivalen är familjeunderhållning och ses av en tredjedel av Sveriges befolkning.
För många var detta säkert ett lyckat skämt som lockade till skratt – men för oss med vetskapen om att skämtet leder till ytterligare normalisering av sexuella trakasserier så fastnade skrattet i halsen.