MALMÖSKJUTNINGARNA ”Jag vill inte förringa andras rädsla, men jag tänker inte låta skytten sätta skräck i mig mer. Förmodligen är det just det han vill, och jag tänker inte bjuda på det. I helgen ska jag genomföra alla mina planer, precis som jag planerat dem. Jag ska gå ut. Åka buss. Umgås med mina vänner.” Det skriver Tara Moshizi, journalist och Malmöbo.
Jag drog ner persiennerna efter att ha sett nyheterna på tv i går. De hänger kvar där än. Att bo på första våningen i Malmö kändes plötsligt synonymt med att vara potentiellt skjutoffer, och jag kände mig otrygg och hjälplös – i mitt eget hem.
Så ringde telefonen. Det var min mamma i Göteborg som ville kolla att jag levde. Hon var orolig och tyckte att det var dags för mig att flytta hem nu. Hem till Göteborg. Jag försökte hålla masken för att inte göra henne mer ängslig, men i det ögonblicket vill jag bara sätta mig på första bästa tåg härifrån. Bort från rädslan. Bort från skjutningarna. Bort från Malmö.
Efter att ha stängt av teven med alla dess rapporteringar om den skräckfyllda situationen i stan, tog jag fram min kalender. Jag brukar sällan stanna hemma på helgerna, och även det här veckoslutet var fyllt av saker jag sett fram emot länge. En konstutställning på fredagskvällen, kroghäng med kompisarna, en konsert med en artist jag längtat efter att få se. Men vågade jag röra mig i stan när mörkret fallit in? Kunde jag stå vid hållplatsen och vänta på bussen in till stan? Skulle det ens vara möjligt att få tag på en taxi? Vem skulle ens vilja följa med mig? Alla pratar ju om att stanna inne den här helgen av rädsla för nya skott. Jag tog fram pennan. Strök alla planerna. Tänkte att det var bäst så.
Idag köpte jag lunch hos min lokala falafelkock. I vanliga fall är han den muntraste mannen i Malmö, men den här gången hade han mörka ringar under ögonen och såg uppgiven ut. Han berättade att han inte sovit på hela natten. Tillsammans med sin fru och sin dotter bor han i en lägenhet precis bredvid den där det hade skjutits in på torsdagskvällen.
– Min fru vågar inte ens gå från vardagsrummet till köket nu. Och flera av mina vänner ringer och säger att de tänker stanna hemma hela helgen, sa han.
Där och då – i oset av friterade kikärtor bestämde jag mig. Jag tänker inte vara rädd. Jag tänker leva mitt liv, precis som vanligt. Polisen har ännu inte hittat någon gärningsman och man vet inte vad han har för motiv, men i mina ögon är det ändå uppenbart att han vill sätta skräck i folk. Det har han lyckats med. Och inte bara det – genom att lossa skotten har han också piskat upp en otäck debatt där människor delas in och definieras som invandrare och svenskar, när vi egentligen borde tala i termer av att det är Malmöbor som blir utsatta. Alla vi som bor här vet att det sista den här stan behöver – det är ytterligare uppdelningar av folk och smutskastning av redan utsatta områden. Det är ju allt vi kämpar emot. Dessutom ska inte en ensam galning (eller vem det nu än är) få spä på Malmös rykte som en farlig, rasistisk stad. Vi förtjänar inte det.
Jag vill inte förringa andras rädsla, men jag tänker inte låta skytten sätta skräck i mig mer. Förmodligen är det just det han vill, och jag tänker inte bjuda på det. I helgen ska jag genomföra alla mina planer, precis som jag planerat dem. Jag ska gå ut. Åka buss. Umgås med mina vänner.
Mamma, jag kommer inte till Göteborg. Jag stannar i mitt älskade Malmö. Och trots att du hellre sett att jag hållit mig inne, blir det inte så. Jag vet att du förstår. Du flydde inte från krigets Iran för att din dotter, 25 år senare, skulle sitta i Sverige och gömma sig i sin lägenhet av rädsla för att bli skjuten.
Jag drar upp persiennerna nu.