Den senaste PISA-undersökningen har nu levererats.

Den visar att det nu går ännu sämre för svenska elever än förra gången, och det gick ändå inte särskilt bra den gången heller.

Det fortsätter utför med kunskaperna. I de första kommentarerna kan man skymta en anklagelse mot tekniken; det visar sig att de som använder datorn mer har sämre resultat.

Även om forskningen på området har en hel del kvar att göra visar den tydligt, att det inte är ATT man använder en dator som är viktigt utan HUR man gör det.

Vi har länge vetat att tekniken är ett slags ”intellektuell och social förstärkare”, för att citera den amerikanske forskaren Marc Warschauer; bra skolor blir bättre och mindre bra blir sämre. Skillnaderna ökar.

I det läget är enbart en ökning av datoranvändning inte en lösning, utan det krävs bättre kvalitet i användningen.

Det är heller inte konstigt att de extrema användarna presterar sämst, eftersom de sysslar med andra saker framför datorn än att utveckla sina skolkunskaper.

Anledningen till de stora och ökande skillnaderna är arbetssätten. I bra skolor har lärarna utvecklat effektiva arbetsmetoder där man drar nytta av teknikens möjligheter.

Man ger eleverna anpassade uppgifter, organiserar samarbete och formativ bedömning, utnyttjar tekniken för att hålla bättre kontakt med enskilda elever och stödja dem i arbetet.

I andra skolor släpps eleverna ofta fria att i stor utsträckning arbeta på egen hand.

Tekniken blir en ersättning för lärarens engagemang och det fungerar inte.

Det låter självklart, men faktum är att satsningen på en dator per elev tagit så mycket av skolans budget och lärarnas tid att den tid som lärare och elever möts har minskat ytterligare.

Fokus i den svenska skolan har under flera år varit ”en dator per elev”, det vill säga ett alltför ensidigt teknikfokus.

Först under den allra senaste tiden har det blivit mer diskussion om pedagogiken (”digitalt lärande”) och behovet att sprida de goda metoder som kommit fram (”kollegialt lärande”).

Men det räcker inte att peka finger åt lärarna, även skolhuvudmännen måste ta sitt ansvar.

Kollegialt lärande kan förbättra spridningen av bra arbetsmetoder (och begränsningen av dåliga) inom en skola, men inte mellan skolor, och det är där vi har de största skillnaderna.

Vi har sett att kommuner som lyckatsväl har gjort betydande insatser inom exempelvis fortbildning av lärare och resultatuppföljning. På skolkontoret pratar man pedagogik, inte bara teknik.

Vi har sett många exempel på god teknikanvändning i skolorna, men för att höja resultaten i PISA-mätningarna måste de goda metoderna spridas och de dåliga bekämpas.

Innovation uppstår i klassrum och det är skolhuvudmännens ansvar att se till att de sprids. Ledarskap är nyckelordet. Kollegialt lärande är en del av lösningen, men man måste också bedöma effekter av nya metoder.

Det finns knappast någon annan bransch där man ger personalen ny teknik och sedan säger åt dem att utnyttja den bäst de kan utan metoder att följa upp resultaten.

För att bedöma effekterna av teknikstött lärande behövs både kvantitativa mått och kvalitativa bedömningar.

Allt syns inte i PISA! Skolan har många andra mål, exempelvis att ”alla ska hänga med”, och även här är tekniken till hjälp eller stjälp beroende på hur man använder den.

Vi är ännu nybörjare ifråga om att hitta nya framgångsrika metoder. En hel del exempel finns, men mycket arbete återstår. Forskningen har en del svar men långtifrån alla.

Lärare har en hel del kreativa lösningar men effekterna är inte väl undersökta. Utveckling av nya metoder måste ske i samarbete mellan forskning och praktik.

Att på allvar ta itu med det samarbetet är dagens viktigaste uppgift i skolan.