Att arbeta på en tidnings ledarredaktion är som politiken och livet – det möjligas konst. Man måste kunna kompromissa, men också veta när det är dags att säga nej.

Under mina elva år som ledarskribent på Göteborgs-Posten har jag sagt nej två gånger.

Första gången handlade det om alla människors lika värde även måste gälla palestinier.

Andra gången gällde det vilken sorts liberalism jag förväntas företräda.

På en ledarredaktion kan man ha avvikande mening i enstaka frågor, men man måste vara ense om linjen, den grundläggande politiska inriktningen.

GP:s ledarredaktion var fram till 1 mars socialliberal och hade så varit under mycket lång tid. Det var denna socialliberalism jag för elva år sedan åtog mig att argumentera för som ledarskribent.

När Alice Teodorescu anställdes som ny politisk redaktör och chef för ledarredaktionen tog GP ett långt steg åt höger.

Teodorescu är enligt egen utsago gammelmoderat, alternativt liberalkonservativ, en beteckning som ungefär täcker Svenska Dagbladets politiska linje.

GP:s ägare Peter Hjörne har alltså ändrat GP:s politiska färg från ljusblå till mörkblå. Det har han rätt att göra. Men därav följer inte att han kan ändra politisk färg på mig. Jag är varken gammelmoderat eller liberalkonservativ.

Stormvarning var således utfärdad. När det blåste upp snabbare än väntat enades GP:s chefredaktör Cissi Krönlein och jag om att det är bäst om jag lämnar tidningen omedelbart. Givet situationen var detta nödvändigt för oss båda. Ingen av oss hade i det ögonblicket något alternativ.

Situationen låstes långt tidigare. Cissi Krönlein rekryterade Alice Teodorescu av kommersiella skäl. Teodorescu förväntas dra uppmärksamhet till GP. Den politiska bedömningen av rekryteringen överlät hon till Peter Hjörne.

Han nöjde sig med att Teodorescu kallar sig liberal och att rekryteringen därmed inte strider mot bolagsordningen.

Det är en inställning som speglar en radikal förändring av motiven för att ge ut tidningar.

Nästan alla tidningar i Sverige har startats för att driva politisk opinionsbildning. Nu tar de kommersiella skälen över allt mer. Samme ägare ger ofta ut tidningar med olika politiska inriktning.

Schibsted äger både Svenska Dagbladet och Aftonbladet, Hjörne såväl ursprungligt liberala som centerpartistiska tidningar.

Ingen tidning kan i längden drivas med förlust. Men när de journalistiska och politiska motiven för att ge ut tidningar tonas ner får det konsekvenser.

”Under de senaste tio åren har den svenska dagspressen gjort sig av med uppemot 1 000 journalister. Samtidigt har ägarfamiljerna, inklusive Hjörne, tjänat drygt 3,3 miljarder kronor ... Det är mer än vad det kostar att anställa Sveriges alla dagspressjournalister under ett år”, skriver Resumé i sitt senaste nummer.

Att jag valt att sluta min anställning på GP är en bagatell i sammanhanget.

Det oändligt mycket större problemet är GP:s beslut att om den ena politiska linjen inte säljer tillräckligt bra, så finns det andra linjer som kanske säljer bättre.

Då kan jag inte annat än tänka på vad Groucho Marx säger i en klassisk filmscen: ”Those are my principles, and if you don't like them... well, I have others.”

Alltså valde jag att sluta. Det var ett sorgligt slut efter 40 år, men den bästa av de möjliga lösningarna.

Med valet av Alice Teodorescu har GP tagit ett mycket långt steg åt höger. Då är det rimligt att hon får välja sitt eget lag.