Tidigt hjärntvättas vi med samhällets normer.

I sagor möter en prins en prinsessa och de lever lyckliga i resten av sina liv, som om vi ska vara ärliga var betydligt kortare då.

Vi växer upp och tror att allt kommer att bli bra om vi träffar vårt livs kärlek, med vilken vi ska gifta oss och skaffa barn. För det är vad som förväntas.

Hur vi än vrider på det, är det tvåsamheten som är normen. Trots detta lever många i Sverige ensamma. Varför gör vi det så svårt för de som gör det?

Vi som lever ensamma får ständigt frågan om huruvida vi har någon. Jag lever ensam och har inga problem med det.

Min omgivning verkar dock ha det.

Jag trivs i mitt eget sällskap. Jag går på bio och jag reser själv. Jag lagar mat till mig själv.

Men även jag försöker uppfylla normen. Jag går på dejter. Ofta sitter jag där med en krypande känsla i kroppen av att jag inte vill vara där.

Jag vill inte vara i en situation där mina ord och mitt utseende granskas av en person jag inte kommer att ha i mitt liv efter kvällens slut.

”När du minst anar det står hen där”. Där kan hen få stå ett tag till. ”Du är för kräsen”. Kanske det.

Men varför nöja sig? Jag känner många som nöjt sig.

Som sneglar åt annat håll eller till och med agerar på ett sätt som inte direkt hyllar tvåsamheten. Eller som gnäller om hur trist deras liv är och om hur ”regeringen” hemma styr dem.

Men visst, jag kanske borde vara mindre kräsen, för det liv du har lockar något enormt, måste jag säga.

På sjunde dagen utomlands när tankarna sköljer över en kan känslan av misslyckande göra sig påmind. Då blir jag arg.

Varför ska mitt välmående påverkas av att jag inte har en partner, som med facit från tidigare förhållanden inte gör mig hel iallafall? Kan det vara så att det är detta ständiga tjat om tvåsamheten som gör att jag ibland mår dåligt över min ensamhet?

Varför är all mat packad för att räcka till ett helt kompani? Varför måste jag betala extra för en charterresa när jag åker själv om det inte ens finns något alternativ för ensamresare?

Varför ska jag i sociala medier behöva få upp reklam för dejtingsajter för att jag angett att jag är singel? Varför ska jag behöva utstå sneglande blickar fyllda av medlidande för att jag sitter ensam på en restaurang?

Det sticker i folks ögon. Jag sticker i folks ögon. Förlåt mig.

Alla som lever ensamma har inte valt det själva. De finns de som älskat, men blivit lämnade för någon annan eller för döden. De som försöker och försöker. De som inte vågat. De som valt det själva.

Jag bara önskar att vi kunde komma ihåg den grupp som lever ensamma men inte lider av det.

Vi som kan känna enorm lycka över att ensamma gå vilse i en ny stad. Vi som vet hur film på bio upplevs bäst. Vi som måste äta samma mat i en vecka.

Vi som går på dejt någon gång ibland för ordningens skull, så vi kan säga att vi försöker så gott vi kan, och ni kan säga ”en dag står hen bara där... Och då kommer ni leva lyckliga i alla era dagar.”

Så här i juletid blir vi påminda om vår ensamhet. I reklamerna är familjen norm och ingen är ensam. Min verklighet ser annorlunda ut.

Jag är glad över att slippa köpa dyra julklappar till någon bara för att. Överlycklig över att inte behöva ha pynt i mitt hem eller köpa hem julmat som skulle räcka långt in i januari.

Det är med glädje jag tar på mig rollen som grinchen.

Medan ni andra konsumerar, äter mat i mängder och vill strypa er partner som inte hjälper till med julstöket, skulle jag gärna sätta mig ensam med min katt i en grotta och säga ”humbug”.