Förra åretsregnbågs-kabbalat shabbat var jag i synagogan för första gången på 17 år. Det var en fantastisk känsla att se regnbågsflaggan med Magen David i mitten hängandes längst fram i synagogan.
För första gången kände jag mig välkommen i den judiska gemenskapen på riktigt. Hela jag var välkommen.
Sist jag stod framför en minjan var 1978. Likt alla andra som har sin bar mitzvah var jag nervös – skulle jag läsa allt rätt? Skulle min målbrottsröst hålla hela vägen?
När jag stod där framme vid biman bar jag på en hemlighet. Det var ingenting jag hade gjort, valt eller kunde styra över. Det var en del av mig som inte gick att ta bort.
Om hemligheten kom fram skulle det inte längre finnas någon plats för mig inom det judiska. Såna som jag fick inte finnas. Vi var syndiga. Något avskyvärt som måste förvisas.
Som 13-åring visste jag att om, eller snarare när, sanningen om mig kommer fram skulle jag vara förvisad från den judiska samhörigheten – något som dittills definierat mitt liv, mina vänners liv och min familjs liv.
För mig var (och är) min judiska uppväxt – med dess seder, traditioner och värderingar en av grundstenarna som gjorde och fortfarande gör mig till den jag är.
Men inom det judiska erbjöds ingen möjlighet att leva mitt liv öppet, ärligt och med möjlighet att älska och bli älskad. Den andra grundstenen som gör mig till den jag är – min homosexualitet – var inte förenlig med den judiska.
Jag är inte ledsen över att jag är homosexuell. Jag har haft ett fantastiskt liv. Jag har mött makalöst intressanta människor, älskat, blivit älskad, lämnat, blivit lämnad.
Jag har samlat på mig en livstid av erfarenheter – både glädje, sorg och en stor dos glamour har blandats likt potpurri.
Men hela tiden har jag förföljts av en skugga, en saknad.
Judendomen var mitt ankare, mina rötter. Något som gav mig ett sammanhang, något som förklarade min historia, mina traditioner.
Judar finns över hela världen och det finns en samhörighet mellan oss alla – oavsett hur vi lever våra liv och hur traditionsbundna vi är. Vi växer upp med samma historier, samma högtider och till stor del samma traditioner.
Tillsammans utgör vi grunden i judendomen – det judiska folket! Jag saknade min plats som en del av den judiska gemenskapen.
Det jag uppskattar mest med judar och därmed också judendomen är förmågan att resonera, diskutera och ställa resonemang, teser och teorier mot varandra.
Diskussionen har ett värde i sig. Det gör religionen levande.
Även om skriften är densamma finns det alltid delar och tolkningar som kan och måste ställas mot varandra.
Det är en enorm resa som det judiska livet i Stockholm har gjort bara under min livstid. Från att ha sett homosexualitet som något skamligt, perverst, avskyvärt – har församlingen i dag en egen sektion i Prideparaden som går genom hela Stockholm, regnbågs-kabbalat shabbat och visar på flera sätt för unga HBTQ-judar att de är välkomna i den judiska gemenskapen oavsett vem de älskar eller delar sitt liv med.
Jag vet inte hur de religiösa diskussionerna har gått för att komma fram till att kärleken är lika mycket värd och lika vacker om den är mellan en man/kvinna, man/man eller kvinna/kvinna.
Men jag vet att den öppenheten och toleransen räddar liv. Och livet är det heligaste av allt. Vad kan vara större än det och viktigare än det?
HBTQ-personer har genom åren varit överrepresenterade i självmordsstatistiken. Något så enkelt som att säga att du är ok som du är och du är välkommen oavsett vem du älskar räddar liv.
Jag är glad, rörd och tacksam över att få ta del av och vara en del av denna utveckling. Samtidigt lappar det ihop och lagar min egen relation med både det judiska och med min egen familj.
Några år efter min bar mitzvah rasade min värld och familjesituation när jag ofrivilligt kom ut.
Utan vuxet skyddsnät fanns alla förutsättningar för att hamna snett i livet. Men det fanns något inom mig som skyddade mig. Jag är övertygad om att min uppväxts judiska grundvärderingar har räddat mig från de farligaste och mest destruktiva fallgroparna.
Ironiskt nog samma grundvärderingar som splittrade vår familj.
I dag är jag en vuxen – vissa skulle säga medelålders – man.
I höst gör jag aliyah. Jag flyttar till Israel. Jag är stolt och tacksam över att få höra samman med ett folk och en religion med en så rik kultur och ifrågasättande och reflekterande idétradition.
Om jag fick chansen att prata med den nervöse 13-årige Jean-Pierre som inför sin bar mitzvah bar på en hemlighet – hade jag berättat för honom att han en dag återigen ska tala inför en fullsatt minjan om hur stolt han är över att vara både jude och homosexuell.
Att regnbågsflaggan med en Magen David i mitten hänger längst fram i synagogan. Att han ska flytta till Israel. Att han är stolt över att familjen sitter samlad här i synagogan och lyssnar. Att han är hel!
Nu är min önskan att alla, inte bara judar i Sverige, ska få ta del av samma villkorslösa kärlek.
Shabbat Shalom!