Det nya schemasystemet Time care gör att det är svårt för mig som undersköterska att planera mitt liv och hinna träffa mina vänner. Dessutom drabbar det vårdtagarna. Vilken annan yrkesgrupp skulle tolerera det här? 

När vi på ett infomöte fick veta att vi skulle gå över till det nya schemaläggningssystemet Time care, lät det som att vi skulle få full frihet i vår schemaläggning, men så har det inte fungerat alls.

Efter att det nya systemet infördes har jag fått radikalt mindre tid till mitt eget liv – dessutom blir arbetet lidande. Trots att jag jobbar 80 procent, känns det som att jag jobbar minst heltid. Jag träffar till exempel inte vänner och familj på samma sätt som jag gjorde tidigare.

All fritid och privatliv har blivit en bisak – och alla jag pratar med säger samma sak.

Schemat läggs bara fyra veckor i taget. Och det kan ta flera dagar att lägga sitt schema. Först ska man bestämma hur man själv vill jobba, sedan ska det korrigeras mot den arbetsgrupp du ingår i, och slutligen ska det bearbetas av en administratör.

Men även efter att det här är bestämt, blir man lätt omplacerad, eftersom man i sina arbetstider ständigt måste förhålla sig till den graf som är inbyggd i systemet.

Även om man själv får lägga in sina önskemål från början, så får man sällan helt som man vill. Alla i arbetsgruppen måste synka tiderna med varandra – men alla är helt enkelt inte överens, och det finns oftast inte tider så att alla kan bli nöjda.

Det skapar både frustration och aggression i arbetsgruppen, och har utvecklats till ett arbetsmiljöproblem.

Dessutom tar administrationen enormt mycket tid. Man måste sitta hemma på obetald arbetstid och lägga in sina schemaönskemål.

De som inte har tid eller möjlighet att göra det hemma, gör det i stället på arbetsplatsen, under arbetstid när man kunde sitta och samtala eller gå ut med en medmänniska.

Men det är ju inte därför man blir undersköterska – för att sitta vid datorn och sköta administration. Och det gör ju bara att våra patienter drabbas, när vi har allt mindre tid och ork att ägna åt dem.

Vi har fortfarande samma krav på oss på arbetsplatsen. Inom demensvården där jag jobbar, ska vi självklart fortfarande vårda pensionärerna på samma sätt som vi alltid gjort. Men tyvärr är vi i personalen nuförtiden mer trötta och stressade än någonsin.

Ett annat arbetsmiljöproblem är de så kallade delade turerna – att man blir tilldelad flera korta pass, ibland två, på en och samma dag. När jag började jobba som undersköterska på 90-talet jobbade man enbart långa pass – då existerade delade turer överhuvudtaget inte.

Men de senaste åren har det blivit allt vanligare – och nu när vi har Time care-systemet är det mer regel än undantag att man får ta några delade turer, för att få ihop sitt schema.

Tidigare kunde man se sitt schema oändligt långt fram i tiden, om man ville. Man kunde se hur ledigheten skulle bli vid jul och midsommar, och man kunde planera sitt liv därefter. Visst kunde det ibland kännas tråkigt att ha ett fast schema – men då hade man stora möjligheter att byta dagar med kollegor.

Det har blivit mycket svårare. Bristen på framförhållning gör att ingen vet vilka dagar man kan byta bort. Och har man så kallad ”resurstid” så vet man inte från en dag till en annan vilken tid man ska arbeta.

Time care har helt enkelt blivit en börda – och inte bara för oss i Kalmar, utan för alla andra som använder det här systemet i Sverige.

Det är ineffektivt och osmidigt – och ett slöseri med både pengar och personal.

Alla vi som jobbar inom vården har privatliv som vi vill få ihop – men det går knappt som det ser ut i dag.

Vilken annan yrkeskår skulle acceptera det här?