Debattinlägg

”Titta inte bort när någon kränks”

Kränkningar ·

”Mannen i 55-60-årsåldern skriker åt mig så det dånar i hela tåget som tar sig fram genom rusningstrafik. Jag tittar mig omkring och söker en gemensam förvånad reaktion från övriga passagerare. Ingen möter min blick”, skriver progamledaren Dona Hariri.

Om debattören

Dona Hariri
Jurist, programledare

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Tidigt på morgonen dagen efter tänker jag att denna gång får det vara nog, tar modet till mig och ringer polisen. Jag berättade allt som hade hänt i minsta detalj. Att jag kände mig ofredad, utsatt och kränkt.

Två veckor senare fick jag hem papper från polisen. Ärendet var nedlagt på grund av att ”Det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Film från tunnelbana fångar endast upp bild och inte ljud. Då det inte finns några kända vittnen till händelsen kommer det inte gå att bevisa att några brottsliga uttalanden fällts”.

”Hörrö, lyssna! Vad skulle Du gjort om du blev gruppvåldtagen av utlänningar på en färja, va! Hur skulle du känt!”

Jag tittar upp, förvånad över den skrikande rösten. ”Du tittar på mig va, stirrar rakt in i mina ögon va din fitta! Du har ingen jävla aning om hur det är att vara blåögd, blond och bli utrotad! Ingen jävla aning!”.

Jag tittar mig omkring och söker en gemensam förvånad reaktion från övriga passagerare. Ingen möter min blick.

Mannen i 55-60-årsåldern skriker åt mig så det dånar i hela tåget som tar sig fram genom rusningstrafik. Han fortsätter och fortsätter samtidigt som jag rustar upp mig.

Jag börjar försvara mig med små ord som ”lägg av”, ”håll käften”, ”jag orkar inte lyssna på dig mer”.

Han blir argare, ställer sig upp, jag sträcker på ryggen. Jag får inte vara svag. Men fan vad jag är ensam.

Jag uppfattar aldrig tiden men vi passerar station efter station och det blir trångare och trångare på tåget. Jag minns att när jag trodde han sagt allt och uttömt sitt ordförråd, när jag trodde att han var klar med mig.

”Du har utrotat oss, du har förintat mitt folk och man pratar om Hitler. Man skulle se dig och ditt jävla pack. Och hur kvinnan våldtogs på färjan. Du hade väl tyckt om att bli knullad! Men dig, haha, dig får man väl aldrig knulla”.

Slå mig, tänker jag. Slå mig! Det hade varit så mycket enklare än dina ord.

Jag tittar mig omkring, förväntar mig inte längre att någon ska reagera men i ett sista hopp se om någon möter min blick. Det var allt jag behövde. Ingen verbal medmänsklighet, men en blick av förståelse.

Tvärs framför sitter en kille fortfarande med sin tidning i handen, samma sida, han läste inte.

Jag stänger av. Ställer mig upp, ser hur han skrattar, hur alla fortfarande tittar bort och jag lämnar tåget. Helt naken.

Jag förstår att det utan ljudupptagning och vittnen inte går att utreda. Men om man flyr från sina vittnen? Om man är ensam? Är man rättslös då? Är tunnelbanan en rättsosäker plats? En zon där man är fullständigt utelämnad? Där man är helt chanslös? Att hur utsatt man än blir rent verbalt är oskyddad?

Jag vill inte heller att storebrorsamhället hör mig men om storebror hört hade jag kanske inte fortfarande gått runt och känt hur den aggressiva mannen klädde av mig, spottade på min nakna kropp och njöt.

Vi måste prata om denna obefintliga möjlighet till upprättelse!

Det här hände i Stockholm den 3 mars klockan 16.37 och jag gick på tunnelbanan vid Rådhuset och hoppade av vid Blåsut. Jag satt i mitten av ett kort tåg.

Nästa gång du ser något liknande, titta inte bort.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.