Tobaksdirektivets resa genom EU har kantats av fiffel och skandaler. Historien slutade för länge sedan att handla om snus.
I dag röstar Europaparlamentet slutligen om överenskommelsen om det nya tobaksdirektivet. I svenska medier har det handlat om snuset. Smaksatt snus blir fortsatt tillåtet, men tillverkaren är förbjuden att informera konsumenten om smaken. Det är givetvis absurt, och efter att ha arbetat med frågan i över tio år är det svårt att beskriva resultatet som en riktig seger. En riktig seger hade varit att snus får säljas som andra tobaksprodukter inom EU.
Men nu när allt är klappat och klart kan det vara på sin plats att stanna upp och reflektera över resan hit. Tobaksdirektivets resa genom EU har nämligen varit en olustig historia, kantad av fiffel, skandaler och mutmisstankar. Det borde vara den verkliga nyheten. Att vi nu har ett direktiv som förbereddes av en kommissionär som fick gå efter en av EU:s största muthärvor – det borde uppröra och oroa.
Låt oss ta det från början. EU:s före detta folkhälsokommissionär, maltesen John Dalli, avgick under hösten 2012. Bakgrunden var att en nära vän till Dalli försökt få det svenska tobaksbolaget Swedish Match att betala smått fantastiska 500 miljoner kronor för att kommissionären skulle föreslå att lyfta det svenska exportförbudet för snus. Bolaget anmälde händelsen, och en utredning av EU:s bedrägeribekämpningsmyndighet, OLAF, visade att kommissionär Dalli känt till kontakterna. Kommissionens ordförande Barroso gjorde det enda rimliga och krävde hans avgång.
Ingen är skyldig tills motsatsen bevisats, men att en kommissionär tvingas avgå efter mutanklagelser är en sensation. Trots det valde Dallis efterträdare att fortsätta med tobaksdirektivet efter skandalen som om ingenting hade hänt.
I Bryssel började det i stället talas om lobbying, och hur Dalli blivit lurad av ondskefulla tobaksbolag. Att ett tobaksbolag anmält misstänkt korruption kopplad till honom och fått rätt av EU:s egna utredare, det var tydligen sekundärt. Det viktiga var att förslaget presenterades så snabbt som möjligt, en praktskandal i 500-miljonersklassen skulle inte tillåtas komma i vägen. Mina maltesiska vänner i Bryssel verkade dock inte lika övertygade om John Dallis oskuld. “Johnny Cash” kallades han tydligen på Malta. Där fanns otaliga historier om nepotism och hemliga bankkonton, korruptionsutredningar och spektakulära avgångar från ministerposter.
I Sverige arrangerade Tobaksfakta, en organisation finansierad av dåvarande statliga Folkhälsoinstitutet, ett seminarium i Almedalen 2013 där Dalli skulle ges möjlighet att rentvå sitt namn. Tillsammans med Carl Schlyter (MP) pratade han om lobbyingen kring tobaksdirektivet, och Dalli menade återigen att han utsatts för en komplott.
Oturligt för Tobaksfakta gjorde New York Times i samma veva nya avslöjanden om hur Dalli under arbetet med tobaksdirektivet även rest till Bahamas för att tillsammans med en ökänd internationell bedragare göra en hemlig överföring på runt 700 miljoner kronor. Pengarna skulle enligt Dalli gå till ett afrikanskt välgörenhetsprojekt vars namn han dock menade sig förbunden att hemlighålla. Och alla som tyckte att detta verkade misstänkt var även de del av konspirationen mot honom.
Efter dessa avslöjanden skulle man kunna anta att såväl Dalli som hans tobaksdirektiv vore politiskt stendött. Men Dalli lyckades genom ett antal läkarintyg hålla sig undan den förundersökning om korruption som polisen på Malta inlett mot honom och inväntade från Bryssel ett förväntat regeringsskifte på ön. Den nya vänsterregeringen valdes sedan, och agerade snabbt. De tillsatte en ny polischef, som i konflikt med sin företrädare förklarade att det inte skulle bli något åtal. Och se – då blev Dalli plötsligt frisk och kunde resa åter till sitt hemland. Ja, han bytte till och med parti, blev socialist i stället för konservativ, och fick vad som i det närmaste kan beskrivas som en ministerpost i den nya administrationen.
Snus är den minst farliga tobaksprodukten – men den enda som är förbjuden i EU. Den inre marknadens principer om likabehandling gäller inte i det här fallet. Eller principer – det kanske var så enkelt att det handlade om pengar? Men det får vi nog aldrig veta. I stället får vi dras med ett tobaksdirektiv vars upphovsman varit misstänkt i skandalaffärer i miljardklassen under resans gång. Det känns varken rättssäkert eller som någonting att fira.
I stället för spaltmeter där politiker tävlar om att ta åt sig äran för att ha räddat snuset borde vi ha ett engagemang för att garantera att vi aldrig ser något liknande framöver. För historien om tobaksdirektivet slutade för länge sedan att handla om snus, för att i stället handla om något långt allvarligare.