Statsminister Stefan Löfvens tid i politiken har kantats av löftessvek gentemot svenska folket och återupprepande av faktafel.

Frågan är om någon regering har brutit så många löften som den som Stefan Löfven leder?

När Socialdemokraterna nu inleder sin kongress i Göteborg kommer sannolikt nya utfästelser att ställas ut – hur länge kommer de att hålla? Sverige är ett bra land.

Men Sverige har också allvarliga problem som utmanar vår sammanhållning. Närmare en miljon människor lever av bidrag i stället för att arbeta.

Tudelningen på arbetsmarknaden blir allt tydligare. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda motsvarar fler än 100 000 människor.

För att bryta utanförskapet och för att fler jobb ska skapas krävs en politik som ökar kraven på att göra rätt för sig, ser till att fler företag kan växa samt att det alltid lönar sig mer att arbeta än att leva på bidrag.

Stefan Löfven för däremot en politik i motsatt riktning; en politik omgärdad av både löftessvek och upprepande av felaktigheter.

På några punkter är det särskilt tydligt: Löfven har svikit svenska löntagare.

Inför valet gav Stefan Löfven ett tydligt löfte om att inga ”vanliga löntagare” skulle få höjd skatt. Men nu ser vi resultatet: över en miljon löntagare får högre skatt med regeringens politik.

De genomförda och planerade skattehöjningarna kan innebära kostnadsökningar om mer än 20 000 kronor om året för en familj med två vuxna som arbetar. Samtidigt har bidragen till dem som inte arbetar höjts.

Den aktiva näringspolitiken som Löfven säger sig företräda har hittills inneburit skattehöjningar på jobb och företag med 40 miljarder kronor. Bensinskatten skulle inte höjas, men nu straffbeskattas alla som inte har ett alternativ till bilen.

Regeringen vill dessutom genomföra ytterligare skattehöjningar, riktade mot små och medelstora företag, på närmare tre miljarder kronor. Samtidigt har löftet om till exempel traineejobben inte infriats.

Återkommande faktafel. Ett av Stefan Löfvens huvudbudskap är och har varit att vård, skola och omsorg urholkades till följd av Alliansens skattesänkningar. Det stämmer inte.

Vård, skola och omsorg finansieras av kommuner och landsting. Mellan 2006 och 2014 ökade deras intäkter kraftigt. Det gäller även om man tar hänsyn till inflation, till att befolkningen växte och till att ekonomin växte.

Kommunerna använde också dessa ökade resurser till välfärden.

Antalet arbetade timmar i välfärden per person ökade. Antalet läkare, sjuksköterskor barnmorskor ökade snabbare än befolkningen.

Lärartätheten steg och bemanningen i äldreomsorgen ökade. Hade de kommunala inkomsterna endast vuxit i takt med ekonomin i övrigt hade kommunerna haft runt 65 miljarder kronor mindre att lägga på vård, skola och omsorg år 2014.

Alliansen höll således vårt löfte om att stärka välfärden och samtidigt sänka skatterna för de som arbetar, särskilt för dem med små- och medelstora inkomster.

Nu är det centralt att bryta utanförskapet.

Regeringens straffskatter på svenska jobb behöver stoppas. Fortsatta skattelättnader på låga och vanliga inkomster är nödvändiga. Jobbklyftan mellan inrikes och utrikes födda måste bort och till att börja med halveras.

Samtidigt ska 500 000 nya jobb kunna växa fram.

Det är avgörande för att värna Sveriges styrka och sammanhållning.