En av årets största fotbollsmatcher i Sverige spelas ikväll, rent sportsligt med poängmässig innebörd som kan bana väg för vad allt handlar om – guldet.
Det är AIK mot IFK. Stockholm mot Göteborg.
Det var denna match som min bror för 14 år sedan valde att se som något helt annat än fotboll. Det slutade med att han slogs ihjäl. Aldrig lär vi oss skillnaden mellan fotboll och huliganism. Det gällde min bror, det gäller hela samhället.
Hela dagen inför kvällens stormatch har allt handlat mer om de eventuella problem och våldsyttringar som kan uppstå än om själva matchen och vad den betyder för slutspurten.
Trots domedagsprofetiorna kommer matchen på Friends arena i Solna slå publikrekord med uppemot 45 000 åskådare. Av dessa är det kanske totalt 800 som, likt min bror, fysiskt ser kvällens match som något annat än fotboll.
Resten ser fram emot en toppmatch med en inramning kring den som även får den mest ointresserade partner att vilja följa med för att få uppleva.
Runt 4 000 IFK-supportar åker till Stockholm en måndag för att följa sitt lag i 90 minuter. Över 35 000 AIK-supportar kommer göra allt för att göteborgarna ska få en längre resa hem. Allt detta är en del av charmen.
Det är nästan värt att köpa en sittplatsbiljett mitt emellan klackarna, även om man inte hejar på något av lagen, bara för att få uppleva den stämningen, rivaliteten, nerven och självfallet tifot.
Svensk fotboll skall vara oerhört tacksamma för att Allsvenskan drar den publik den drar, och framförallt att publiklagen har de supportar de har. Det är nästan ett under med tanke på att Svensk fotboll inte är toppkvalitativ i vare sig världen eller Europa.
Utan supportrarna skulle inte svensk fotboll vara det den är idag. Men den skaran får samtidigt ta den största skiten.
Fotboll är och skall vara passion, rivalitet och en känsla av vi mot dem.
Jag förstår att det kan provocera de som vill ha Bullerby-känsla i allt. Men verkligheten fungerar inte så och den nerv som vi känner inför stormatcher likt denna är, för de insatta och intresserade, minst lika viktig som själva matchen.
För många andra råder ofta en uppfattning att om två personer hejar på olika lag så hatar de varandra, är ”huliganer” när halsduken åker på och vill slå ihjäl varandra.
Från tidig morgon skickas sms till vänner, pikas på arbetsplatser, vadslås och sker uppsamlingar med systrar och bröder som bär samma färger och vill samma sak mot ett gemensamt mål.
Debatten om vad som är ”huliganism” har i mina ögon sprängt alla proportioner för det politiskt korrekta.
Det råder moralpanik kring allt ifrån hoppande supportar, ståplatser, knallskott på läktaren, bengaliska eldar till ”elaka ramsor” om domaren eller motståndaren.
Trots debattens stående inlägg om att barnfamiljer slutar gå på svenska stormatcher – så kommer fortfarande hälften av kvällens åskådare att vara barnfamiljer.
Risken att hamna mitt i ett bråk är trots allt väldigt liten, än mindre är den att hamna mellan huliganerna. De allra flesta av dessa söker sig bortom arenan och vill helst slåss emot likasinnade.
Barnfamiljer åker sällan in till stan efter matchen för att dricka bärs.
Kvällens match handlar om Stockholm mot Göteborg. Den handlar om en gemensam syn på vi mot dem som alla är med på och är en del av.
Den handlar om en pulserande nerv som alla ser fram emot! Vad den inte handlar om för nästan alla på läktaren är våld och stök.