alla partiledare i ett collage
Foto: TT
Debattinlägg

”Makt – viktigare än politiken”

Opinion ·

”Politiker granskas inte för sitt jobb, utan kan numera snarare liknas vid gladiatorer som kämpar om makten och uppmärksamheten på mediearenan. Politik har blivit ett slags breaking news”, skriver Torbjörn Sjöström.

Om debattören

Torbjörn Sjöström
VD, Novus

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Väljarrörligheten är nu jättestor. Detta har pågått i ett antal år, jag noterade det själv först i samband med finanskrisen.

Alla som minns Håkan Juholt minns också de stora och snabba opinionssvängningarna i stödet till S.

Ett annat tydligt exempel är SD:s uppgång, SD har på tio år gått från att alls komma in i riksdagen till att ha ett stöd från nästan var femte vuxen svensk.

Detta sker inte bara i Sverige, utan vi ser motsvarande tendenser i stora delar av västvärlden. Väljare verkar hoppa från ett parti till ett annat mycket lättare än förr.

Vad är det som händer? Delvis beror detta på att vi har rört oss mot ett läge där makten och fokus på makten som företeelse blivit allt viktigare.

Politik har blivit ett slags breaking news som direktsänds vid nästan varje liten händelse – ibland verkar det som att det räcker med att en politiker skickar en tweet för att nyhetsredaktionerna ska reagera med en direktsänd kommentar eller debatt.

Politiker granskas inte för sitt jobb, utan kan numera snarare liknas vid gladiatorer som kämpar om makten och uppmärksamheten på mediearenan.

Den som vill vinna kampen om uppmärksamheten måste anpassa sig till breaking news-logiken – här krävs slagfärdiga repliker och snabba beslut om politiska aktioner, snarare än långsiktig strategi mot förutbestämda mål.

Men ledarskap tar tid och kräver att alla drar år samma mål. Alla måste kunna se och vilja vara med att ta oss till detta mål.

Det krävs visioner, och det är viktigt att inte tappa fokus på framtiden. Visioner och synligt ledarskap är en bristvara i politiken idag. Det är sällan politiska visioner kommuniceras till väljarna.

I stället målas Sverige upp som ett sjunkande skepp där det konstant dyker upp nya läckor, om de är små eller stora läckor spelar ingen roll, huvudsaken är att det läcker och måste tätas omedelbart.

Gud nåde den politiker och ledare som inte sätter tummen i hålet i direktsändning.

Styra båten får man göra sen, alla småläckor skapar ett lågintensivt undantagstillstånd som snarare förlamar än leder till konkret handling.

Oron är stor, en majoritet av svenskarna tror att Sverige utvecklas åt fel håll. Skeppet sjunker i liknelsen med båten.

En klar majoritet (75 procent) håller med om att politikerna är mer intresserad av makten än att lösa problemet.

Kampen om att bli kapten och besättning är viktigare än att föra båten tryggt till land.

Samtidigt har nästan alla svenskar det materiellt bättre, de är inte särskilt oroliga för sin egen situation. Oron ökar men gäller någon annan, inte mig själv.

Denna paradox blir allt mer central, majoriteten som har det bra och har haft tur, det är någon annan som drunknar framför våra ögon.

De som inte tror att vi håller på att drunkna, utan att båten faktiskt ligger tryggt förtöjd vid land oroas och förundras över den tragikomiska kampen som sker om vem som skall bli kapten.

Där alla aspirerande kaptener med besättning skriker åt varandra mellan slagen om vems fel det är att båten sjunker, vem som försöker stoppa läckan och vem som hugger upp nya hål.

Konstigt nog ser få hålen och vattnet själva.

Kojerna är fina, tv:n funkar, maten är fantastisk och man sover gott om natten, lite damm i hörnen är det så klart, något har hänt med städningen, men det är väl det man själv märker i sin egen vardag.

Samtidigt ser man dagligen bilder och hör rapporteringen om det sjunkande skeppet, och kampen mellan de olika besättningar som vill få styra och underhålla båten.

Snart kanske vattnet forsar in, snart kanske livbåtarna är fulla, vi kanske har fel, alla säger att det är ett vilt hav där ute, inte fastland.

Allt fler börjar misstro besättningen och kaptenen, antingen struntar man i hela spektaklet och tänker att det nog går bra. De där maktfokuserade galningarna kan göra vad dom vill.

De överdriver garanterat, ljuger säkert, det som visas i media är bara till för att lura mig att bli orolig och ge dom makten.

Samtidigt får allt fler panik, tänk om båten faktiskt sjunker? Tänk om vi inte ligger förtöjda vid land?

Vi kanske borde följa med gänget som vill begå myteri och sticka med livbåtarna, även om det ser lite illa ut? Räddas den som räddas kan, bättre att göra något än att se på denna absurda kamp om att få styra det sjunkande skeppet.

Ingen vet ju vart båten skall ändå, mer än kanske ned på havets botten.

Även om min koj är fin så ser man dagarna i ända rapporteringar om alla som trampar vatten, är det inte några som sitter fast i fickor som redan börjar bli vattenfyllda?

Inte nog med det, skepp verkar sjunka överallt, snart blir vi drabbade. Den enda utvägen kanske är att lämna skeppet ändå. Börja om från början.

Alla pratar om hålen, kampen och rädslan för att drunkna.

De som vill bli kaptener och besättning fortsätter att bråka om hur fort skeppet sjunker och slåss i direktsändning om att få sätta tummarna i de inzoomade läckande hålen.

Det är inte konstigt att man blir rädd.

Rädd för bristen på probleminsikt, rädd för problemen, rätt för bristen på ledarskap, rädd för att världen håller på att bli galen, när man själv tittar ut ligger ju båten här vid kajen men nästan allt i massmedia handlar om att vi är i ett sjunkande skepp mitt ute på öppna havet i full storm omringade av pirater.

Varför samarbetar inte besättningen om att ta hand om skeppet?

Det är ju det vi betalar för, och avtalet gäller fyra år i taget, så länge det inte sker ett myteri.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.