Den svenska akademiens kris är djup. Den pågående rättegången mot ”kulturprofilen” ställer akademiens utsatta läge i blixtbelysning.

Personerna från den gamla tidskriften KRIS och kretsen kring ”Klubben”, kulturprofilen själv, Horace Engdahl, Anders Ohlsson, Katarina Frostenson, Hans Ruin med flera, har verkligen ställt till det för denna anrika institution.

Det är kanske inte oväntat.

Som en bekant sade till mig vid ett tillfälle, jag borde förstått att Horace Engdahl till sist skulle komma att dekonstruera akademien. Och nog är det nära att han lyckats.

Ändå är min gissning att akademien kommer att rekonstrueras. Starka intressen verkar för en sådan lösning.

Men det är samtidigt dessa intressen, som utgör problemet med akademien. De verkar från en beroendeställning, syns det mig.

Min kritik av akademien har från första stund varit principiell. Det är som med monarkin. Man kan vara republikan även om man skulle gilla kungen (och rojalist även om man beklagar hur majestätet beter sig).

Jag har inget otalt med Horace Engdahl. Men det är inte rimligt för en nation att hålla sig med en institution, som i realiteten är ett kamratgäng, vilket inväljer varandra, för att sedan fritt fördela olika medel utan insyn och utan hänsyn till normala jävsregler.

Akademien är avsedd att gynna och hjälpa den litterära och vetenskapliga — särskilt humanistiska och språkvetenskapliga — världen.

Den lever illa upp till sitt syfte. I realiteten är den skadlig. Den inbjuder till fjäsk bland dem den ska gynna, oavsett om fjäsket tar sig skriftlig form eller levereras genom sexuella motprestationer.

Det gäller att hålla sig väl med akademiens ledamöter och vänner.

Är detta ett problem?

Fjäsk har ibland resulterad i bra konst, kunde man invända. Det är sant, men oftast levereras fjäsket i form av pekoral.

Hur som helst är det av vikt att skydda det litterära prekariat, som för sin existens är beroende av stipendier och priser, från en institution som akademien.

Det rör sig om en redan prövad skara som inte bör utsättas för ytterligare förödmjukelser.

Mitt krav kvarstår, även om jag inser att det är orealistiskt: lägg ned akademien.

Låt olika forskningsråd dela ut de medel akademien nu förfogar över. Då kan de fördelas efter en öppen, kritisk och systematisk prövning av olika ansökningar.

Alla utom den snäva kretsen av akademiledamöter (med entourage) har något att vinna på en sådan ordning