De flesta av oss är turister. I alla fall ibland. Förra året gjorde jordens befolkning 1,4 miljarder turistresor till utlandet, vilket är mer än en fördubbling bara sedan millennieskiftet.
FN:s Världsturistorganisation WTO konstaterade nyligen att den växande turismen är en av de starkaste krafterna bakom den ekonomiska tillväxt som världen upplevt de senaste femtio åren.
Turism i lagom proportioner och med lokal förankring är ett av de mest hållbara sätten att skapa jobb och ekonomisk tillväxt. Är pensionaten, hotellen, kaféerna och restaurangerna ägda av lokalbefolkningen – och kan lokala myndigheter därtill ta ut turistskatt och tjäna momspengar på besökarna – finns goda chanser att turismen inte gör att lokalbefolkningen knyter näven i fickan av ilska.
Men så ser det ju inte alltid ut.
På flera ikoniska platser har turisterna blivit så många att de hotar att föröda den lokala kulturen och trampa sönder miljön.
Det är många nya grupper och nationaliteter i världen som idag har ekonomisk möjlighet att besöka Venedigs kanaler och Spanska trappan. Det skapar en förfärlig trängsel och hotar samtidigt att utplåna det som gör att man från början valde att åka dit: de lokala egenheterna och den specifika kulturen under globaliseringens blanka fernissa. Inte så kul när lokala hantverkare fått flytta ut, eftersom hyrorna trissats upp, och ersatts av butiker och kaféer som tillhör internationella kedjor.
Städer, regioner och länder världen runt eldar själva på brasan. Alla vill ha en större del av kakan och jobbar intensivt på att locka till sig turister.
I Barcelona har det länge varit prio ett att öka turistströmmarna. För tio år sedan mötte jag Barcelonas turistchef som stolt berättade hur man sponsrat Woody Allens film Vicky Cristina Barcelona, vilket snabbt betalade sig, eftersom antalet besökande amerikanska turister ökade. Hurra! ropade turistchefen. Men sedan kom baksmällan i form av folkliga gatuprotester mot överexploateringens baksidor.
Samtidigt jobbar charterbolagen allt mer med stordrift. För inte så många år sedan hade exempelvis svenska Fritidsresor flera resor till mindre exploaterade destinationer vid Medelhavet.
Efter att klimatdebatten tagit fart efter en rapport från FN:s klimatpanel 2006 satsade man till och med på tågcharter. Men tågresorna lades ner för att de inte var storskaliga nog.
Idag är det svenska charterbolaget en del av tyska semesterkoncernen Tui med 30 miljoner resenärer om året från 25 länder.
Nu gäller för dem liksom för Europas andra resegiganter: helst inga små futtiga familjepensionat på udda ställen, helst stora hotellkomplex på redan etablerade destinationer dit man kan flyga in turister i tiotusental. Stordrift med andra ord.
Men vi kan inte skylla allt på researrangörerna. Alla som någon gång då och då åker på utlandssemester har ett ansvar. Av våra resor till solen går ju numera bara en liten bråkdel med chartern. Istället paketerar vi själva resan. Flygbiljetter (och i viss mån tågbiljetter), hyrbil, hotell och semesterlägenhet bokar vi på olika sajter på nätet.
Vad ska vi då göra med den makt vi har att själva bestämma transportsätt, destination och logi?
Det bästa vi kan göra för att inte bidra till överexploateringen är att inte åka till de mest kända platserna och trängas. Pyramiderna, Lutande tornet, Taj Mahal och Eiffeltornet gör sig bäst på bild och film. Res istället till en liknande stad, strand eller ö i närheten av den världskända grannen.
Folegandros istället för Santorini, Valencia istället för Barcelona. Chioggia istället för Venedig, Piemonte istället för Toscana. Och se till att bo på ett litet pensionat, bed and breakfast eller homestay. Då ökar du chanserna att pengarna stannar i lokala fickor och inte försvinner till aktieägare i Frankfurt och London.
Vinsten är dubbel. Du bidrar till att sprida turistinkomsterna till fler människor och motverkar koncentrationen av vinsterna uppe i samhällstoppen. Och så ökar ju chansen att du själv får uppleva något som känns lite mer genuint och äkta.