Foto: Claudio Bresciani/Jessica Gow/TT
Debattinlägg

”Tvånget är undantaget – men varför är det så?”

Publicerad

När det gäller unga under femton år uppstår ett märkligt fenomen. Den unge brottslingen är kommunernas ansvar men kommunernas saknar viktiga verktyg för att kunna ingripa. Polisen har rätt till ingripanden av olika slag, men får inte ingripa eftersom personen är under 15 år”, skriver Bo Wennström.

Om debattören

Bo Wennström
Professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Hur ska vi göra med de kriminella barnen? I dag går straffbarhetsåldern vid 15 år, men barn begår också allvarliga brott. Vissa utnyttjas av äldre kriminella, som vet att barnet inte kan få något straff och att någon polisutredning blir det sällan.

Vissa poliser och åklagare propagerar för att sänka straffbarhetsåldern till 12 år. Fördelen för rättsväsendets del skulle vara att särskilt polisen skulle få möjligheter till tvångsmedel de inte har nu och att brotten också skulle utredas i större omfattning än i dag.

Visst kan man säga ja till detta; vi kan prova det, men kommer det att lösa problemen? Möjligen förbättra situationen.

Det stora problemet kan sammanfattas i ett enda ord: kommunerna.

En illustration av detta är den granskning av Malmö stads behandling av unga kriminella som SVT Skåne har gjort.

Den här gången handlar det om skidresor med mera som en del i gängkriminellas rehabilitering, men vi har tidigare sett sådant som seglatser till medelhavet. Det här är ett symptom på något, nämligen kommunernas problem att hantera unga kriminella.

När poliser och åklagare går ut och kräver sänkt straffbarhetsålder speglar det generellt en frustration över detta.

Jag tror att de flesta känner till problemet med unga återfallsförbrytare:

En ung person begår ett brott. Polisen utreder inte de flesta av dessa brott utan det som händer är att den unge överlämnas till sociala myndigheter för sociala insatser.

Efter ett kort tid är dock samma unge person tillbaka hos polisen efter att ha begått nya brott och det enda polisen kan göra är att åter tillkalla de sociala myndigheterna.

Så kan det fortgå till dess att barnet fyllt 15 år. Frågan är varför är det så här?

Före 15 års ålder hör ansvaret för de ungas kriminalitet hemma hos kommunerna. Efter femton års ålder glider det över alltmer till staten. Då kan man i tingsrätt bli dömd till vård vid en SiS-institution.

Men kommunerna har fortfarande ett stort ansvar för unga mellan 15 och 18 år.

Vi har 290 kommuner och situationen ser väldigt olika ut i dem, men jag skulle säga att de flesta inte klarar sina uppgifter väl i dess frågor.

En kommuns socialtjänst bygger sin verksamhet på socialtjänstlagen och där är utgångspunkten ”stöd och hjälp”.

Det är en del av en större stöd- och hjälpideologi som genomsyrar det mesta i välfärdsstaten, inte bara socialtjänsten utan också exempelvis skolan. Hjälpen och stödet ska, är det tänkt, prioriteras och bygga på frivillighet.

Tvånget är undantaget.

Men när det gäller unga kriminella går det inte att komma ifrån att det behövs tvång. Här blir brister i nuvarande ramverk för hur unga kriminella ska behandlas synliga. En sänkt straffbarhetsålder kan vara en pusselbit i att ändra detta dysfunktionella upplägg. Men det löser inte allt.

Rättsligt ger sig problemet till känna tydligt i bestämmelser om kommuner och polisen.

I kommunallagen, 2 kapitlet 2 §, står det att kommunerna inte får ha hand om sådana angelägenheter som enbart staten får ha hand om.

Ett exempel på en sådan angelägenhet är det som definieras som polisverksamhet i polislagen. Om kommuner ska ägna sig åtsådant måste det antingen foga in dessa verksamheter i ”stöd- och hjälpfåran” eller i den urvattnade svenska formeln kallad samverkan mellan myndigheter.

När det gäller unga under femton år uppstår ett märkligt fenomen. Den unge brottslingen är kommunernas ansvar men kommunernas saknar viktiga verktyg för att kunna ingripa. Polisen har rätt till ingripanden av olika slag, men får inte ingripa eftersom personen är under 15 år.

Ja, låt oss pröva sänkt straffbarhetsålder till 12 år. Det skulle utöka möjligheterna att exempelvis göra drogtester men också, om andra ändringar görs, skapa möjligheten att döma till vård när inget annat fungerar.

Fotnot. Ämnet diskuteras i Opinion live torsdagen den 29 november, klockan 22:00 i SVT1. Medverkar gör experter och föräldrar.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.